"Gruvan tog min man och nu mitt hem"

Hon måste flytta. Men exakt när och var vet Margit Lampa inte. "Det känns så orättvist. Först tar gruvan min man och nu mitt hem", säger hon.

Bott i 50 år. Margit Lampa kommer att behöva flytta men vet inte när eller var hon kommer bo i framtiden.

Bott i 50 år. Margit Lampa kommer att behöva flytta men vet inte när eller var hon kommer bo i framtiden.

Foto: Monica Olofsson

MALMBERGET2017-05-11 19:43

Margit Lampa är 77 år och har bott i sitt hus i Malmberget i 50 år. Hon har byggt ut huset, skött om trädgården och även hjälpt grannarna vid behov.

– Min granne dog för en tid sedan. Jag brukade hjälpa henne med att skotta snö och klippa gräsmattan, berättar hon.

Men liksom hundratals andra i Malmberget måste hon flytta för att malmen ska fortsätta brytas. Gruvan ger arbetstillfällen och malmen måste upp men det betyder också att människor måste flytta på sig.

Men Margit Lampa säger att hon inte vet när eller var hon kommer flytta. Det är heller inget hon vill göra. Hon trivs i sitt hus, på sin gata som hon känner så väl.

– De vill ju sätta oss på Repisvaara, men det vill inte jag, säger hon.

– Jag vill ha nära till affärer. När man blir gammal vill man inte köra så mycket bil. Jag sa åt sonen att jag kanske hinner bli så gammal att jag hamnar på ett hem, säger hon med ett skratt.

Men bakom skrattet finns ett allvar och en oro över hur livet kommer bli.

– Ovissheten är värst. Huset har blivit värderat men något annat besked har jag inte fått. Jag trodde jag skulle få bo här så länge jag lever, säger hon.

Margit Lampa blev änka tidigt. Sonen var inte ens tre år fyllda år 1967 när hon fick beskedet att maken dött i en arbetsplatsolycka. Liksom så många andra arbetade han i gruvan, i bandungsverket. Han klämdes ihjäl vid intaget till krossen.

– Han hamnade inte ner i krossen utan på tvären på bandet. Det hade inte varit någonting kvar om han gjort det, säger hon.

Hon berättar hur sonen ryckte mannen som kom med beskedet i byxbenet och sa "nu får du gå för du har varit dum mot mamma".

– Det känns så hemsk. Först tar gruvan min man, nu tar de mitt hem. Det är inte som det ska vara, säger hon.

Hon pekar på vägen utanför huset som är i behov av asfaltering.

– Om man ska bo här ett par år till kan de väl ordna vägen. Men inget görs.

Tills vidare bor hon kvar, förhoppningsvis får hon bostad i centrala Gällivare i framtiden. Det är bra för äldre människor att bo centralt, menar hon.

– Fast jag hade hellre bott kvar här, säger hon.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!