Någonstans innanför gruvstängslet, djupt nere i marken mellan Malmberget och Koskullskulle, ligger Dennewitz begravt, ett samhälle som under storhetstiden hade runt 900 invånare.
Gunvor Lindmark bodde där som barn. Familjen hade flyttat från Övertorneå när hennes pappa fick arbete i gruvan i Malmberget på 50-talet.
– Det var helt underbart att växa upp i Dennewitz. Jättefint med alla grönområden. Men det jag tänker mest på är sammanhållningen. Alla lekte med alla, så upplevde jag det, säger hon.
Hennes klasskamrat Johnny Häll ger samma bild:
– Man upplever väl alltid sin barndomsbygd som speciell, men Dennewitz var otroligt fint med sina stora timrade kåkar. Det var väldigt friska hus, jag tror inte att någon pratade om mögel och allergier på den tiden. Där fanns massor av barn och folk som brydde sig om varandra, stor som liten.
***
Malmbergets rika järnfyndigheter består av ett 20-tal malmkroppar. Namnen klingar av historia och anor: Printzsköld, Ridderstolpe, Tingvallskulle, Robsahm, Fabian, Kapten, Parta – och så Dennewitz, döpt till Karl XIV Johans ära efter en seger på slagfältet i ett av Napoleonkrigen 1813.
1906 startade malmbrytningen i Dennewitz. Året efter började AB Gellivare malmfält, föregångaren till LKAB, uppföra samhället med bostäder, skola, butik, tvättstuga och allmän bastu. Tomterna var rejält tilltagna och gav plats för odling av potatis och grönsaker. Det fanns en idé om ett mönstersamhälle, i kontrast till kåkstaden och barackerna som hastigt hade byggts upp i Malmberget.
Bostäder byggdes även i anslutning till de närliggande gruvorna i Robsahm, Tingvallskulle och Vitåfors – bebyggelse som också är borta i dag.
***
Johnny Häll föddes 1956 och bodde sina första åtta år i Dennewitz.
Han minns en barndom i gruvindustrins närhet. Vid ett tillfälle fick han följa med grannen Einar, som var lokförare, till Vitåfors och köra malmtåg.
– Jag var väl inte mer än fem–sex år. Einar pekade på lampor och visade. Jag fick köra fram och tillbaka på bangården, det var väl en 50 vagnar i tåget. Det glömmer man ju aldrig, säger han med ett skratt och tillägger:
– I dag hade det nog inte funkat.
På 60-talet fanns övergivna gruvschakt i utkanten av samhället.
– Vi lekte i gruvorna, på kanten innanför rasområden. Det var det bästa vi visste.
Ett vardagsnöje var att kasta sten ned i schakten. Inspirerade av Tarzan som de sett på bio på Roxy i Malmberget band de fast vajrar och äntrade ner i gruvhålen.
– Det tog stopp när farsan kom på oss. Då var det tvärnit, vi fick lova att aldrig mer gå dit.
Fyra eller fem familjer var inhysta i vart och ett av husen, som ägdes av bolaget. Johnny och Gunvor bodde under en kortare tid på 50-talet i samma hus, nummer 350. Senare flyttade Johnnys familj in i en lägenhet som hörde till skolan.
De beskriver en tid och ett samhälle då människor stod närmare varandra och skyddsnätet var starkare.
– Vi var de första i vårt hus som skaffade telefon. Det var ett himla liv, alla kom till oss. Eller så ringde folk till oss och skulle ha tag på någon. Så funkade det, berättar Gunvor.
Johnny fyller i:
– Det var likadant när vi skaffade tv. Då kom alla till oss och skulle se Hylands hörna.
Bastun i Dennewitz var en samlingspunkt som det talas om än i dag.
– Varje lördag for man dit och badade och fick köpa lördagsdrickan. Det var alltid lika roligt, minns Gunvor.
Men molnen hopade sig över idyllen. När underjordsbrytningen tog fart var det början till slutet. Rasrisken gjorde sig påmind och då upphörde underhållet av husen. Samhället skulle bort.
Johnny och Gunvor var inskrivna för att börja första klass i Dennewitz skola, men i samma veva inleddes avvecklingen och de bussades till Malmberget. De årskullar som börjat skolgången i byn fick gå kvar.
I mitten av 60-talet flyttade båda familjerna. Området Kilen i Malmberget blev ny adress.
Hur kändes det att flytta?
– Det var inte roligt. Men många följde med upp till Kilen så det blev lite som en fortsättning. Där var också grönt och fint, man kunde springa omkring, säger Gunvor.
– Ja, det var ett fint område. Nu är det också på väg bort, konstaterar Johnny.
Vad betyder det för er att ha bott i Dennewitz?
– Jag är otroligt stolt över det. Man har ju känt igen många som sedan bott här i Malmberget. Jag träffade en som berättade att hon blir rörd när hon träffar andra Dennewitzbor. Vi var tajta, säger Gunvor.
– Det finns beröringspunkter. Man vet var man kommer ifrån och pratar liksom samma språk, säger Johnny.
De minns ett samhälle utan hierarkier.
– Ingen var finare än någon annan. Jag menar, i Gällivare är det kanske fräsigare att bo på Silfwerbrandshöjden och i Malmberget var det ju lite så med disponenten som bodde högst upp. I Dennewitz var det ingen som utmärkte sig, säger Johnny.
– Det kändes som att alla var lika, säger Gunvor.
Den sista familjen lämnade Dennewitz 1969. Några av husen flyttades. Resten revs eller brändes ned. Gunvor har ett minne som etsat sig fast.
– Vi hade flyttat till Kilen när vi fick höra att de brände husen i Dennewitz. Vi gick dit och fick precis se när de kastade in en pinne med eld i huset där vi bott. Det var fruktansvärt.
***
Det blir mycket prat om flydda tider när vi sitter hemma hos Johnny Häll i villan i centrala Malmberget. Men nutiden gör sig också påmind. Ett par kvarter bort pågår rivningar. Lägenheterna är tömda och rivningsarbetarna är de enda som syns till. En grävmaskin tuggar på en huskropp.
Det som hände i Dennewitz händer nu i Malmberget. För andra gången tvingas Johnny flytta undan gruvan.
– Jag kan tänka att vilken fruktansvärd jävla otur man har. Mitt första samhälle utplånades och mitt andra samhälle går samma väg. Vad är oddsen för det?
Redan på 50-talet blev det känt att malmen sträcker sig in under samhället. Malmbergsborna har fått se kvarter efter kvarter försvinna. Men det är nu den stora förändringen pågår, det som kallas samhällsomvandling.
Johnny har haft sina duster med LKAB. Han har bekanta och närstående som han anser har fått för lite betalt för sina hus i det tidiga skedet. Även om han tycker att ersättningarna numera är rimligare hade han helst sett att saker gjorts annorlunda från första början.
– På andra ställen i världen har de frågat: Var vill ni bo och hur vill ni bo? När de har byggt färdigt kommer de och lämnar över nyckeln och hjälper sedan till med flytten på ett smidigt sätt.
Men utan gruvan skulle samhället ändå inte finnas. Det vet alla i Malmberget och det är dit resonemangen kring samhällsomvandlingen alltid leder.
– Det är ingen som sätter sig emot brytningen, det vore bara dumheter. Nationellt sett handlar det ju om så stora värden, säger Johnny.
Han har levt nära gruvan på mer än ett sätt. Pappa Karl-Erik Häll arbetade i LKAB, blev ordförande i Gruv 4:an, ombudsman och sedermera riksdagsledamot för Socialdemokraterna.
– Som fackligt aktiv fick han ha att göra med dödsfall. Det var inte ovanligt att folk dog i gruvan och en av hans uppgifter var att hjälpa änkor att komma till rätta med ekonomin. Jag vet att han tyckte det var jobbigt. En gång var det tre dödsfall på en månad.
***
Dennewitz är borta och snart också större delen av Malmberget. Samma öde går nu byarna Sakajärvi och Liikavaara till mötes när Boliden utökar brytningen i Aitik.
Gruvorna är mångas försörjning, men känslorna som uppstår när samhällen försvinner kan ingen ta ifrån invånarna.
– Det pratas mycket om husvärden och tomter, men det är mindre fokus på hur människor mår. Vad händer med de som måste flytta? Många lämnar kommunen och det blir en åderlåtning på folk. Samma sak händer i Kiruna. Tappet för ett samhälle är enormt, jag behöver bara tänka på alla jag känner som har flyttat härifrån, säger Johnny.
Gunvor Lindmark kan bo kvar i sitt hus på området Södra Mosebacke tills vidare, men runtomkring försvinner samhället bit för bit.
– Vi bor på en kulle och har fönster mot Malmberget. Lamporna släcks en efter en. Det är tråkigt.
***
På Johnny Hälls tomt växer en gran som hämtats från Dennewitz på den tiden det ännu gick att ta sig till området. Den har växt sig för stor för att tas med i flytten.
– Vi lämnar det här i höst. Sedan kommer de och mosar området.
Den här gången flyttar han från kommunen, till Älvsbyn.
– Jag gör min sista termin som lärare i vår. Det sammanfaller med att allt det här försvinner. Jag känner att jag vill slippa se det, det gör för ont.