Det är en vacker höstdag i oktober i Malmberget. Berget Dundret är klätt i höstskrud. Men känslan på orten fångas inte av solstrålarna. Stängslet som skiljer samhället från avvecklingsområdena – där människor inte längre får bo på grund av LKAB:s malmbrytning – är ständigt närvarande och synligt. Bilvägar slutar abrupt vid stängslet, obebodda hus står innanför staketet – redo för rivning. På Tingvallsgatan slukar stora maskiner en familjevilla. Det är ett hus i mängden. Cirka 300 villor har LKAB köpt sedan början av 1960-talet för att de direkt eller indirekt påverkas av malmbrytningen, vissa har flyttats. Granne med stängslet och rivningar bor människor i hus och lägenheter där liv fortfarande levs. Många husfasader är slitna, gräsmattor oklippta. Några jag möter vill inte prata om samhället de bor i, ett samhälle som ska stängas ner. En medelålders man förklarar – antingen jobbar man för LKAB, har någon familjemedlem som får lön från LKAB eller så man har ett hus man vill att företaget ska köpa. Det blir en beroendeställning för individen mot det statliga bolaget och i det spelet vill man inte som människa ta några onödiga risker.
Men Patric Landström, 19, har inget att förlora. Han studerar på gymnasiet i Malmberget, men bor i Gällivare.
– En spökstad, säger han.
Patric Landström känner vemod.
– Jag bodde här som liten, nu finns nästan inget kvar. Bara skolan och sporthallen.
Hur blev det så här? Vi backar bandet:
Renskötare de första att flytta
Malmberget var för över hundra år sedan ett område för samerna och deras näring. En viktig milstolpe i historien var 1888. Då nådde järnvägen kommunen och mer omfattande industriell gruvbrytning startade i Malmberget. Samerna fick flytta på sig, finna nya betesmarker för renarna och människorna fick anpassa sig till nya levnadsförhållanden de själva inte valt att diktera. Det är faktum som museichef och etnolog, Lis-Mari Hjortfors pekat på under sina fleråriga arbeten med att dokumentera människor och kulturmiljöer i gruvorterna Malmberget, Koskullskulle, Nautanen och Gällivare.
– Det är en del i historiebeskrivning som fallit i glömska och det är synd, säger hon.
Folkflyttning för malmens skull är historia som upprepar sig.
En kåkstad växte upp
Vi stannar vid slutet av 1800-talet en stund. När gruvbrytningen startade var behovet av arbetskraft stort, men det fanns inget samhälle, inga bostäder. Dock lyckades dåvarande gruvföretag locka upp gruvarbetare med generösa löner och varje person med tillhörande familj fick bli sin egen lyckas smed. En kåkstad började växa upp. Folk fick bygga av vad som fanns tillgängligt, fläsk- och dynamitlådor som exempel, och problemen med smuts, trångboddhet och dålig boendestandard kom med kåkstaden. Förhållandena var svåra med slumområden. När Kirunamalmen skulle börja brytas för drygt hundra år sedan tittade Kirunas politiker på situationen i Malmberget och kåkstaden och sa att Kiruna inte fick bli ett nytt Malmberget. Det har bland annat läraren och före detta Malmbergsbon Gudrun Andersson visat i en D-uppsats.
Drägliga bostäder
Kirunapolitikernas farhågor blev inte uppfyllda. Kiruna stadsplanerades noggrant i början av 1900-talet och gruvarbetarna fick drägliga arbetarbostäder uppförda av bland annat LKAB. Men just den meningen, att Kiruna inte får bli ett nytt Malmberget skulle återkomma längre fram, när hundra år har passerat.
”Inte som i Malmberget”
För tio år sedan blev det känt att Kiruna stad, liksom Malmberget, var byggt på malm, eller i nära anslutning till malmen, LKAB:s svarta pulsåder. Delar av Kiruna måste flyttas för att gruvnäringen ska fungera. Politiker sade återigen att Kiruna inte fick bli ett nytt Malmberget. Dåvarande kommunalrådet, socialdemokraten Kenneth Stålnacke sade att han inte ville att folk i Kiruna skulle bli fångar i sina egna hus intill ett staket som i Malmberget.
2032 är centralorten borta
Situationen i Malmberget är unik. Tre fjärdedelar av nuvarande samhället ska stängas ner inom tjugo år, fyra tusen måste flytta och största etappen är om sex, sju år. Centrala Malmberget ska vara ett minne blott år 2032. Avvecklingen av samhället har pågått länge.
1965 bodde 12 000 invånare i Malmberget, då var orten större än Gällivare. 2011 bodde cirka 4 900 i Malmberget.
– Vi har det i blodet, att vi måste flytta på oss, säger en man på gatan innan han skyndar vidare.
Placera en liknade händelse någon annanstans i Sverige och lek med tanken att en förort Stockholm skulle drabbas på samma vis som Malmbergsborna av ett statligt företags verksamhet. Vad skulle hända då? Den frågan förblir obesvarad, men Lis-Mari Hjortfors konstaterar att det är en stor process som pågår.
– En plats och ett samhälle har minnen. Husen och kulturmiljöerna bär berättelser om människors liv. Berättelserna är vår historia och ger oss identitet, säger hon.
Lis-Mari Hjortfors har varit med om att ta fram bakgrundsmaterial och underlag till projektbeskrivningen för dokumentation av Malmberget som Gällivare kommun startade i september. Hon pekar på att det händer något med människor när de tvingas lämna sitt hem. Den processen kan göra ont, och vara mycket svår. I värsta fall leder det till en känsla av rotlöshet och nedstämdhet.