Läs mer: I huvudet på en sorgsen malmbergsbo.
För fem år sedan skrev jag en krönika om Malmberget, lite med glimten i ögonvrån. Hur det hade kunnat bli om malmkroppen lutat norrut.
I fantasin målade jag upp ett mönstersamhälle med ett ståtligt kulturhus på platsen där gamla Folkets hus stod, ett universitet med inriktning på den tunga industrin, och ett handbollslag som spelade i den högsta serien. Ett Malmberget där framtidstron bubblade och där ingenting var omöjligt.
När jag skrev krönikan var domen mot Malmberget sedan länge meddelad.
I dag finns bara minnen kvar. Kommer aldrig att glömma hur vi genade innanför stängslet som omgärdade rasriskområdet på väg till skolan. Inte heller turerna till gruvsamhället Dennewitz, eller de dramatiska utflykterna till gruvgropen som vi kallade "dödspasset".
Minns också med välbehag eftermiddagarna vid flipperspelet på VM.s matsal, och kvällarna på Nordan. Landhockeymatcherna mot områdeslagen – och ryktena om de våldsamma ligorna. Dannes gatukök. Lukten av Mariakakorna vid bageriet i centrumhuset. Flipperhallen, och boxningsmatcherna på sporthallen.
Bara minnen.
I slutet av 1960-talet flyttade min farfar och farmor till Malmberget från byn Lahnajärvi när orken tröt på ålderns höst. Kort efter flytten hälsade NSD på hemma hos dem. En bild togs och farfar konstaterade när Malmberget kom på tal:
– Det här är framtidens samhällen.
Min farfar fick bara några få år i Malmberget. Under dessa blev det många promenader efter Järnvägsgatan upp till Konsumhallen. På kaféet i matvarubutiken drack han kaffe tillsammans med bekanta och köpte lotter.
Jag vet inte varför farfar Edvard dyker upp i mina tankar när dessa rader skrivs. Kanske är anledning att Konsumhallen precis slagit igen sina portar.
Undrar vad farfar hade sagt om han vaknat upp för en dag?
Det har byggts och det har rivits, och stängslet som omgärdat rasriskområdet har flyttats allt mer. Malmberget blev i förlängningen en försökskanin för LKAB, som gruvbolaget nu kan dra nytta av när Kiruna flyttas.
Allting förändras i mitten av 1950-talet då experter slår fast att malmkroppen lutar snett söderut. Fortsatt brytning kommer att påverka hela samhället.
Men ingenting görs, trots att gropen brer ut sig allt mer. Människorna fortsätter att rusta upp sina hus i anslutning till riskområdet, och det byggs till och med nytt.
I dag ställer jag mig frågan: Hur fan kunde det vara möjligt?
Priset har blivit högt för projektet Malmberget. Det börjar med handhållna borrmaskiner, fyllhammare och fyllfat nere i gruvorna.
Många är de som dör alldeles för tidigt.
Många är de som genom åren har tvingas leva utan sina nära och kära.
Många är de som dras med livslånga skador.
Vi är också ett folk som känner sig svikna, lurade på vårt fina Malmberget.
För mig blir verkligheten extra tydligt när jag åker upp och hälsar på min pappa och min systers familj. Vad ska jag visa för min dotter? "Emmy, om du tittar rakt mot den stora gropen. På den högra sidan av den fanns det två biografer, där såg jag mina första filmer." Eller, "ser du skogskanten vid gropen? Där låg skolan var jag gick ettan och tvåan".
Det blir obegripligt för en tioårig tjej, och oerhört frustrerande för mig. Min historia, den finns i ett stort fult gruvhål.
Gruvortens öde är beseglat.
Jag skriver därför det Sista brevet från Malmberget och tårarna rinner ner för mina kinder.
Men är det inte något som skymtar där i horisonten vid Dundrets fot. Villor, hyreshus – och ett folk.
Ta mig fan, det finns en fortsättning.
Sträck på ryggen, malmbergsbor. Vi gav allt och i dag vandrar vi vidare. Inte efter Kaptensvägen, Österlånggatan eller Tingvallsgatan.
Men kanske i Gällivare. Kanske uppe på Repisvaara eller på bostadsområdet Solbacken.
Kanske i minnenas alé.