Hur påverkas människor av att födas i ett samhälle där en grop rent fysiskt delar av orten? En grop som hela tiden växer och till slut slukar hela samhället? Där en gruva i princip är hela livsnerven. Vad händer med människor när de växer upp i ort som ska sluta existera? Erik Niva, 34 år och sportjournalist på Aftonbladet, växte upp i en villa på Tomtestigen intill fotbollsplanen i Malmberget, området norra Mosebacke. Han minns barndomen som något av en idyll. Som barn kände han väl till ”gropen” i samhället. Men det var inget han reflekterade över – då.
– Nu fattar jag, som 34 åring, hur vansinnigt ovanligt det är att komma från ett samhälle som ska försvinna, att det ska raderas ut av LKAB:s suddgummi. Vi var tusentals, tusentals pesoner, vi har funnits i hundra år, nu ska det bort, säger han och konstaterar att fenomenet är gravt medialt underrapporterat.
Dubbla känslor
– Kiruna ska flytta några hus, här är det ett samhälle där centralorten successivt har flyttas från Malmberget till Gällivare och som sedan kommer att försvinna.
Hans föräldrahem står kvar, och, som Erik Niva säger, det kommer nog att stå i några år till, för ”ädelstenar” har inte hittas under markytan. Det är en komplex känsla för honom.
– Visst kan det väl vara skönt att slippa flytta, men samtidigt, att bo kvar vid en avvecklingsgräns, att se hur andra flyttar, hur offentliga inrättningar läggs ner, hur stängslet kommer närmare och närmare. Att ha ett hus som får stå kvar är inte självklart en fördel.
Vidgade sina vyer
För Erik Niva var det naturligt att lämna Malmberget direkt efter studenten. Han ville ha närmare till världen, se mer, uppleva mer, kände sig inte hemma i bruksortens norm för hur man skulle leva sitt liv.
– Det var så fenomenalt långt överallt, speciellt för min generation som inte hade kabel-tv och internet. Känslan var att världen var någon annanstans och det kunde vara svårt att finna sig tillrätta om man inte jobbade i gruvan, eller var intresserad av jakt och fiske.
För honom är Malmberget också förknippat med en känsla av sorg. Vänner och bekanta tog livet av sig under en period under hans tonårstid i mitten och slutet av 90-talet. Erik Niva säger att det naturligtvis berodde på flera orsaker som kan kopplas till individnivå – men också – tror han – den allmänna känslan av att bo i ett samhälle som monterades ner och svårigheten att förhålla sig till det. Det här var också mitt under nittiotalskrisen, som var besparingarnas tid.
”Jag var less”
Gudrun Andersson föddes 1971 i Gällivare kommun. Idag är hon utbildad lärare, bor i Luleå sedan 1996 och jobbar med handledning för funktionshindrade för kommunen. För henne var det en enorm lättnad att lämna uppväxtorten Malmberget som 25-åring.
– Jag var så less på samhället som stagnerat, berättar hon.
– Man rev ner punkthusen vid Gällivarevägen, man stängde hus, rasriskområdet runt Kaptensgropen blev större, det var helt enkelt tragiskt att se.
Åkte tillbaka på besök
I dag har även hennes föräldrar flyttat tillbaka till sina rötter i Jokkmokk, hennes syster bor också i Luleå. Kontakten med vännerna i Malmberget är helt kapade, eller vattnas mycket sporadiskt. I somras åkte Gudrun Andersson till Malmberget, på vad som skulle kunna kallas för ett studiebesök. Hon ville se sitt barndomssamhälle.
– Jag har ingen press att åntervända och det är skönt. Det Malmberget jag såg när jag hälsade på är jag glad att slippa.
Redan som barn visste Gudrun Andersson att hennes vuxna liv inte var i Malmberget.
– I skolan kände jag till att samhället revs och försvann, gropen fanns ju redan när jag föddes. Jag var hela tiden beredd på att flytta.
Fläsklådor byggde samhället
Hon tycker att avvecklingen av samhället är sorgligt, om än nödvändig.
– När jag var barn var folk fortfarande måna om att hålla husen fina och ha fina trädgårdar. Det verkar ha tappats nu.
Gudrun Andersson har i sin D-uppsats under lärarutbildning skrivit om Malmbergets uppkomst och hon följer utvecklingen med intresse och kopplar ihop det med stadsomvandlingen i Kiruna. Hon tror att Kiruna har mycket att lära av att titta på Malmbergets historia.
– Vad som är viktigt, är att Kiruna bygger upp det nya innan det gamla rivs, annars blir det svårt.
Borde gjort mer
Erik Niva hälsar på i föräldrahemmet någon gång per år. Han kommer aldrig att återvända permanent, hans liv är i huvudstaden med jobb, sambo och barn. Han känner starkt för de människor som bor i husen och lägenheterna i Malmberget – men inte kan flytta för att marknadsvärdet är för lågt vid försäljning för att kunna skaffa sig en likvärdig bostad i exempelvis Gällivare, där det förövrigt råder bostadsbrist.
– Vart ska folk ta vägen, frågar Erik Niva retoriskt.
– Känslan är att folk inte getts bästa möjligheter att ta sig igenom den här totala förändringen. Det finns en överdriven förståelse för att Malmberget existens är på grund av malmen, men för LKAB, ett statligt bolag, borde kunna anstränga sig hårdare med sina mångmiljardsvinster.