På sitt kommande album, som släpps i början av nästa år, jobbar de med producenten Daniel Bergstrand (som har Meshugga, Inflames och Behemoth på meritlistan). Och nu på fredag gör de alltså en sällsynt spelning på Kulturens hus i Luleå.
Bandet jag pratar om är givetvis Helltrain. Eller givetvis kanske jag inte ska säga. För trots deras ständigt växande framgång, är de på orten fortfarande något av doldisar. Alla utom basisten Matte, som bor i Uppsala, har sina liv här uppe. Med allt vad det innebär.
- Speciellt förr var ju det där jävligt svårt. Att bo här uppe och kunna komma ut och spela, säger Pierre Törnkvist, bandets sångare.
Även fast de beskriver sin musik som "punk ass rot ’n’ roll" så är Helltrain sprungna ur en ganska stark black metal-tradition. Den kanske mest motsträviga inriktningen inom metal, där de norska upphovsmännen är mer kända för kyrkbränder i början av nittiotalet, än långa världsturnéer där man är ute och möter sina fans. Men trots att det finns ett enormt sug efter Helltrain så lämnar de inte Sverige, eller ens Luleå, speciellt ofta.
Finns det några ideologiska skäl till att ni sällan lämnar Luleå, eller handlar det snarare om typ logistik?
- Nej, logistik handlar det inte om. Men anledningen till att vi tackade nej till att åka på turné med Bloodhound gang vid två tillfällen, är att vi alltid har ställt krav. Det funkar inte att man är ute i två månader och sedan kommer hem till räkningar på 25 000 kronor. Det hade varit en sådan egotripp att bara dra ut under de förhållandena, även fast det säkert hade varit kul. Men nästan alla i bandet har ju familj och barn, så det funkar inte att tänka så.
Men samtidigt har vi själva som mål att komma ut och spela mer. Vi tycker liksom att vi gjort många gigs om vi spelat tio gånger på två år. Bland annat har vi gjort en del grymma one-offs som varit rena lyxresor.
Nästa år firar Helltrain tioårsjubileum som band. Men innan dess har Pierre och övriga medlemmar hunnit avverka otaliga projekt. Bland annat Scheitan som hade en intensiv varaktighetstid under andra hälften av nittiotalet. Där hann man gå från renodlad black metal till svartrock och släppa tre skivor på fyra år. Någonting som Pierre beskriver som musikalisk rastlöshet.
Kreativitet brukar ju benämnas som en konstant rörelse och Pierre säger att han har gått från att i sin ungdom vara en slags enväldig diktator och visionär inom låtskrivande, till att på senare tid kunna luta sig tillbaka mer och låta de övriga medlemmarna prägla låtarna. Vilket är ett beprövat arbetssätt som band - att somliga medlemmar lägger sin prestige i att vara vassa instrumentalister, medan andra har en stark drivkraft i att skriva nytt material och vara ansikten utåt.
Hur ser ni på texter? Är det sekundärt till musiken?
- När jag var yngre behandlade jag ofta ämnen som att växa upp och så där. Det var mycket känslor inblandat. Det hade sina poänger då, men i dag handlar det om helt andra saker. Jag tänker faktiskt mer på rytmen i språket än på exakt vad jag sjunger om. Ungefär som hiphopare gör. Sedan tycker jag att det är viktigt att ha en viss ironisk prägel, eller liksom distans till vad man sjunger om. Men det är klart att vi flirtar med djävulen. Det har vi alltid gjort.