För trots ett överväldigande bra år, kanske det bästa i karriären hittills, är det ändå samma murlika kompromisslöshet som jag alltid möter under vår lilla pratstund på fiket i Strandgallerian. Även fast han bara några timmar tidigare fått läsa ett dussintal goda recensioner av senaste diktsamlingen Era svin. I kväll avgörs till råga på allt om han kammar hem något pris på Manifestgalan, där han är nominerad både till årets rock (tillsammans med Pascal) och till årets live.
Hur känns det att vara med om det här succétåget? Går det att greppa?
- Det är omöjligt att ta in. Det är helt oförtjänt tycker jag. Antagligen av självbevarelsedrift. Jag väntar på en backlash.
Tror du det är en slags undermedveten grej - för att hålla din kreativitet vässad - att inte slappna av för mycket?
- Nej, jag har känt likadant även när det har gått dåligt. "Det är klart det går dåligt", tänker jag. Dåligt är alltid utgångsläget. Du vet, är det halt kommer jag självklart att halka. Utan undantag.
Är det inte just det som folk känner igen sig i?
- Jag har ingen målgrupp. Jag är stenhård anarkist. Eller individualist. Men jag säger anarkist, för annars kan man tro att jag är satanist. Jag tänker att det bara är folk som har gått igenom exakt samma saker som mig, som kan lyssna på mig. Alltså det är klart jag inte bara riktar mig till fembarnsfäder som släppt 20 skivor och bor i Svartöstan. Men folk med samma erfarenheter, som kan appliceras på deras liv. Samma idioter som mig.
Vad är du mest stolt över bland alla utmärkelser och lovord?
- Det jag tycker är grymmast, ännu grymmare än allt som belyses i media, är att jag har 208 prenumeranter på min 1000-lista på Spotify. Det är alltså de 1000 bästa låtarna som finns tillgängliga, med regeln att man inte får välja flera låtar av samma artist. Jag tar det som ett slags erkännande för min journalistiska gärning... Men okej, just att vara nominerad till årets live känns mäktigt. Det är ju asgrymt. Där kan jag känna att jag inte riktigt har nått fram på samma sätt som jag har gjort med skivorna. Jag är en intellektuell artist. Musiken är grym på pappret, men live gäller inte samma premisser. Då är det ju bara rock out with your cock out, liksom. Jag älskar att spela live, men där har det känts som genomgående treor väldigt länge, fram tills nu. Eller det har blivit stadigt bättre sedan vi släppte Nerverna.
Nu har du släppt både Anarkist och Era svin på väldigt kort tid. Vad är läskigast, att vara poet eller rockstjärna?
- När man släpper musik är det en social grej. Får man en smäll kan man sprida ut den på andra. Jag skriver väldigt fria dikter. Jag följer inte versmått eller rim. Jag måste hitta på hantverket på nytt varje gång jag gör en diktsamling. Bestämma mig för hur det ska se ut. Det får helst inte vara gjort innan heller. Det gör att det nånstans känns som att all kritik riktas mot min person då. Det är särskilt viktigt att jag inte skriver in mig själv i dikter. Jag skulle aldrig publicera nåt som skulle kunna skada mig själv eller andra. På så sätt tillhör jag inte den manliga genikullen. De offrar ju sina familjer och allt. Du vet, Lars Norén, Ingmar Bergman, Stig Larsson. Jag tycker ju de är genier men jag har ingen lust att tillhöra dem.