Dåligt betyg för EMD

Jag minns hur seriefiguren Rocky var skitförbannad när en känd skådespelare köpt samma sneakers som honom. Han citerade kontorsråttan med det osmickrande namnet Michael Bolton i filmen Office Space: ”Varför ska jag byta? Det är ju han som suger?”.
Jag känner likadant när jag ser Mattias Andreasson glida in efter sitt klädbyte och ha på sig samma windbreaker som undertecknad.
E.M.D är tre forna deltagare från tv-programmet Idol.  T ex har de snurrat runt på radio med ”Jennie let me love you” som öppnar kvällens konsert. Gruppen är så producerad att tvålfagre Danny inte ens vet vad deras eget album heter  (han kallar det ”heartbeats”, den heter ”A state of mind”).
 Blondinen Danny kan dansa men han är ingen Justin Timberlake. Eller vad vet jag? Bara killarna vickar på rumporna gallskriker de 13-åriga barnen framför scenen, och det är sannerligen intressant att betrakta.
 Ibland när jag tittar på spelningen undrar jag om gruppen trivs med att stå och sjunga som tre får. När jag ser Erik Segerstedt knycka tillbaka med huvudet i extas mot publiken tror jag att han drömmer sig bort. Att han fantiserar att han spelar i ett riktigt band.
Jag tycker nog att det är bra om man försöker göra något eget, då gör det inte så mycket om man suger. Men att spela världens lojjaste cover av JTs ”Seniorita” luktar bara dåligt coverband. Men Gavin Degrawlåten ”I don't wanna be” blir bättre än i originalversion, vilket i och för sig inte säger så mycket.