Det här med olika länders förhållande till sin patriotism och sin nationaldag är faktiskt intressant.
USA har så klart svart bälte i grenen, men vi har ju även vårt västra grannland, där den 17 maj är en av årets viktigaste dagar. Då fylls gatorna med människor i alla åldrar, det är parader och det viftas och sjungs med stor stolthet.
Jag har alltid trott att det där har med andra världskriget att göra, glädjen att slippa Hitler, men när jag läser på så ser jag att Norge har firat sin nationaldag med passion sedan 1800-talet. Det handlade mer om en längtan och önskan om att bli eget, att få bli fri från – Sverige...
Vi svenskar har förundrat och säkert lite avundsjukt beskådat detta och har de senaste åren försökt att spotta upp oss i grenen.
Ärligt talat går det sådär. Det blir mest krystat och onaturligt. Det är liksom inte vi.
Varför är det så?
Även här hade jag förutfattade meningar. Jag trodde att det berodde på nån slags skam över vårt agerande under andra världskriget, eller att vi under många årtionden hade en socialistisk regering som aktivt ville tona ner nationalismen. Kanske har det bidragit, men tydligen har vi aldrig varit särskilt flaggviftande.
Nationaldagen är en mycket ny sak i Sverige. Före 1983 var den 6 juni bara en flaggdag – och helgdag blev det först 2005.
Min gissning är att en stor majoritet av det svenska folket inte ens har en aning om varför vår nationaldag firas (rätt svar: den 6 juni 1523 bröt sig Sverige ur Kalmarunionen, Gustav Vasa kröntes till konung och Sverige blev en självständig nation).
Min gissning är även att en stor majoritet av svenska folket låter denna dag passera utan åthävor. En hissad flagga i flaggstången – sedan får det liksom vara bra. Eftersom dagen inte berör oss på djupet känns det onaturligt att fira.
Jag ser inget problem med det. Tvärtom tycker jag det är avslappat och sunt. En ivrig och överdriven nationalism gör mig nervös, för det är en tunn linje som är så lätt att kliva över och då kan det bli otäckt.
Det finns givetvis krafter i vårt land som inte drömmer om något annat än flaggor och nationalsång. Men det är på ett exkluderande sätt. Därför blir jag glad när jag läser om varför Sverige plötsligt införde nationaldag. En starkt bidragande orsak var faktiskt att många invandrare lyfte frågan. De undrade helt enkelt varför en sådan inte fanns. Var vi inte stolta över vårt land?
Men det är vi ju. Vi har bara inte behov av att symbolisera det.
Förutom då det vankas viktiga fotbollsmatcher. Som ett EM. Då får vi liksom utlopp och släpper allt: klär oss i gult och blått, målar flaggor i ansiktet, sätter Pippi-flätor eller vikingahjälmar på huvudet och brölar nationalsången i alla tänkbara och otänkbara stämmor. Det låter förjävligt – men ingen kan klaga på passionen.
Den 6 juni fungerar fint som en ceremoni för våra nyanlända. För mig fungerar den lika fint som städdag.