Ann Måwe växte upp tillsammans med föräldrarna och systrarna Karin och Ida i Ersnäs. Pappa Ulf Måwe var läkare på Mjölkuddens vårdcentral och mamma Eva Måve jobbade som lärare i svenska och franska på Tunaskolan.
– Pappa är från Uppsala och mamma från Umeå och hade egentligen ingen koppling till Luleå, men i början på 70-talet var de en del av gröna-vågare som flyttade ut på landet och det fanns goda möjligheter att få jobb i Norrbotten, konstaterar Ann.
Ann föddes 1971 och efter några år i lägenhet på Mjölkudden hittade föräldrarna en gammal Norrbottensgård i Ersnäs dit familjen flyttade 1974. Ann hade då hunnit bli tre år och huset kom att bli hennes hem genom hela skoltiden. Familjen utökades med systrarna Karin och Ida och Ann konstaterar att hon med värme minns uppväxten i byn.
– Jag minns den sociala samhörigheten. Efter skolan gick man ofta hem till de äldre byborna, de bjöd på fika och hade alltid spännande berättelser till oss barn. Det fanns ju såklart ett stort mått av social kontroll i en liten by. Alla visste vad alla gjorde, på gott och ont, men jag tycker att fördelarna övervägde, säger hon.
Fritiden ägnades åt både sport och teater.
– Jag, mina systrar och mamma var med i amatörteatern, det spelades mycket fotboll och fanns en aktiv orienteringsklubb. Närheten till skogen och havet var fantastiskt. Det var på många sätt ganska förutsägbart vad man förväntades göra, tjejerna höll på med hästar och pojkarna körde skoter och även om jag själv inte var så intresserad av varken hästar eller skotrar var det där man träffade vännerna.
Ann blev tidigt intresserad av samhällsfrågor. På gymnasiet läste hon samhällsvetenskaplig linje. Familjen reste också mycket och var på cykelsemestrar både i Grekland och i Frankrike där föräldrarna hade vänner.
– Jag har ett internationellt intresse med mig från barndomen. Pappa var engagerad i läkare mot kärnvapen och mamma tog med sina klasser på Tunaskolan till Frankrike så att de skulle få lära känna landet och inte bara lära sig språket i skolan, berättar Ann.
Har det bidragit till att du jobbar med det du gör idag?– Ja det tror jag. Jag minns att vi hemma i slutet på 70-talet hade familjeråd där vi tog upp saker som var viktiga för oss. På så sätt blev man tränad i att argumentera för sin sak och det kunde handla om veckans matschema, vem som städade vilken del av huset eller vart vi skulle åka på semester.
Efter gymnasiet hade Ann Måwe ett uppdrag i elevorganisationen så när flera av vännerna reste utomlands för att jobba eller plugga packade hon istället väskan för att flytta till Uppsala och studera idé- och lärdomshistoria samtidigt som hon slutförde uppdraget.
Släkten Måwe har många läkare och Ann berättar att hon länge var inställd på att läsa på läkarlinjen, men insåg att intresset för samhällsfrågor var större.
– Mina föräldrar delade på allt hushållsarbete och jag hade svårt att förstå att det kunde vara så orättvist mellan könen, både i vårt samhälle och ute i världen.
Via det treåriga orientalistikprogrammet med inriktning mot Mellanöstern bosatte hon sig under en sommar i Syrien för att läsa arabiska.
– Efter examen 1995 så ville jag befästa arabiskan ännu bättre så jag bosatte mig på en husbåt på Nilen i Kairo under två år. Första året läste jag arabiska och jobbade sedan med frågor om kvinnors sexuella hälsa och rättigheter.
Under livet har hon hela tiden följts av ett starkt engagemang för jämställdhet och kvinnors rättigheter. I Kairo fick hon möjligheten att jobba på det amerikanska universitetet med internationella frågor och med frågor kring sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.
– I ett land som Egypten och i Mellanöstern är det fortfarande oerhört tabu med abortfrågor, kvinnlig omskärelse och hbtq-frågor så det kändes angeläget att jobba med det där.
Intresset för frågorna växte sig starkare. Efter de två åren i Kairo läste hon en masterutbildning i London som handlade om politiken i Mellanöstern. 1998 sökte hon jobb både internationellt och hemma i Sverige med den inriktningen.
– Bland annat sökte jag till UD:s diplomatutbildning och påbörjade en lång antagningsprocess samtidigt som jag jobbade med att skriva min masteruppsats om palestinska kvinnorörelsen. I december 1998 var jag hemma hos föräldrarna i Ersnäs när jag fick jag beskedet att jag fått jobbet på UD. Det var bara jag och mamma som var hemma då, och jag minns att vi åkte in till stan och åt på Max för att fira, berättar hon och skrattar.
Var det en dröm som gick i uppfyllelse?– Nja, det var snarare en dröm att få jobba med internationella frågor och jag var nog mer inställd på att jobba i det civila samhället. Det var många som sa att UD sällan antar någon på första försöket. Samtidigt kände jag att jag ville vara uppriktig och inte ge de svar på frågorna som jag trodde att det var ute efter. Så jag berättade att jag bott på husbåt i Kairo i två år, om livet i Mellanöstern och hur jag såg på det, och gav inga tillrättalagda svar och blev därför ganska överraskad att jag kom in. Efteråt fick jag höra att det snarare varit en fördel med min bakgrund.
I anställningen på UD ingår en plikt att tjänstgöra utomlands. För Anns del har det inneburit att hon varit i väg på flera uppdrag. Mellan 1999 till 2002 jobbade hon på Mellanösternenheten i Stockholm och från 2002–2005 var hon placerad i Jerusalem där hon jobbade på svenska generalkonsulatet med den palestinska myndigheten som motpart. Från 2005–2010 var hon bosatt i New York och jobbade på svenska FN-representationen med utvecklingsfrågor och FN:s biståndsorgan och senare med Mellanösternfrågor och FN:s säkerhetsråd. Under hösten 2009 då Sverige var ordförande i EU fick hon uppdraget att leda förhandlingarna inom EU om det årliga paketet av Mellanösternresolutioner i generalförsamlingen.
Under våren 2010 kom hon tillsammans med familjen tillbaka hem till Sverige igen. I dag jobbar hon på som biträdande enhetschef på UD:s Mellanösternenhet.
Vad driver dig att ta sig an det jobbet?– Jag vill förändra och se en positiv utveckling i världen, vara med och verka för fredliga lösningar på konflikter och värna mänskliga rättigheter och ge stöd åt socialekonomisk utveckling i de här länderna. Jag vill bidra till positiv utveckling på det sätt jag kan.
Ett konkret exempel var i december ifjol då mötet om Jemen i ägde rum i Stockholm. Ann Måwe jobbade tillsammans med sina kollegor för att ordna de förutsättningarna som krävdes för att parterna skulle komma till Stockholm och tillsammans sätta sig vid förhandlingsbordet.
– Det fanns massor av utmaningar och in i det sista var det osäkert om det skulle bli något möte. Dels ville ha den ena parten ha massor av garantier för att våga komma hit. När båda delegationerna väl kom på plats var vi inte säkra på att de skulle sitta i samma rum och förhandla med varandra. Och vi var inte alls säkra på att de skulle kunna komma överens om något som man kunde sätta på papper och som skulle kunna bli några stapplande steg mot en fredsprocess. Men när de åkte fanns en Stockholmsöverenskommelse där de bland annat var överens om utbyte om fångar och eldupphör i den viktiga hamnstaden Hudayda.
Ann Måwe konstaterar att rollen som statstjänsteman och diplomat är att vara osynlig och det krävs mycket jobb för att få till ett resultat. Men när man lyckas, ja då är tillfredsställelsen desto större. Men inte heller då finns någon längre tid att fira.
– Man hinner sällan stanna upp och reflektera för arbetet fortsätter ju och man måste fundera på nästa steg.
Kan det kännas hopplöst?– Under perioder då jag inte har jobbat med Mellanösternfrågor har jag ändå följt med i vad som händer och då har det känts hopplöst för att jag inte kunnat bidra som en kugge i ett större maskineri. Man kan ju lätt misströsta när man ser de stora utmaningarna, men när man jobbar med det dagligen blir jag ändå mer hoppfull och om den politiska viljan finns så går det att förändra.
Vid sidan av jobbet finns en familj. Maken Jonas, med efternamnet Sjöstedt, är Vänsterpartiets partiledare och tillsammans har paret tvillingarna Tor och Greta, 11 år. Jonas har även vuxna dottern Karin. Familjen bor i Midsommarkransen utanför Stockholm och har även en sommarstuga i Umeå.
Paret träffades på 80-talet när de båda var aktiva i elevrörelsen. 2003 träffades de igen när Jonas kom med en delegation från Europaparlamentet till Israel och Palestina då Ann arbetade på generalkonsulatet i Jerusalem.
– Jag bjöd delegationen på middag och vi sågs en del under besöket. Sedan kom Jonas tillbaka på privat besök i Jerusalem och på den vägen är det. Vi förlovade oss i Gaza 2003 och gifte oss i Umeå 2004.
Kopplingen till Umeå finns fortfarande kvar. Efter att familjen återvänt från New York köpte de en sommarstuga dit de återvänder så ofta de kan.
– Det är väldigt skönt att ha det andningshålet. Vi åker upp för att åka skidor, hälsa på mina föräldrar som bor där numera och mina systrar åker också ofta dit. Jonas bodde där länge och har kvar en stor del av sin bekantskapskrets. Vi känner oss mer hemma i Umeå och vi tänker oss att det är där vi kommer pensionera oss så småningom
Ni har båda krävande jobb och reser en hel del, hur får man ihop det?– Det är inte självklart, man får göra hårda och tydliga prioriteringar för sig själv. Jag försöker välja två resor per termin som jag verkligen vill göra men sedan händer det också att det blir resor med kort varsel. Familjen är viktig när vi inte jobbar och försöker vi vara mycket tillsammans. Vi försöker planera så att när Jonas exempelvis har valrörelse och reser mycket så är jag hemma och när jag behöver resa så är han mera hemma. De gånger vi måste resa iväg samtidigt så har vi snälla föräldrar som gärna kommer och tar hand om sina barnbarn, konstaterar Ann.