På julafton besökte Elin Skogqvist, 31, sin mamma och styvpappa utanför Gunnarsbyn. Hon körde hem till Luleå igen framåt kvällen. Hennes två små barn, fyra och fem år gamla, skulle komma från sin pappa på juldagsmorgonen och senare på dagen skulle de få besök av både mormor och tomten.
– De skulle komma på morgonen och hon hade alla julklappar från oss med sig och skulle lägga under granen. Vi skulle komma dit och fira jul, ha tomte och julmat och ha som julafton då. Hon var glad och lycklig och skulle få hem sina barn. Hon for härifrån och sedan...så är det bara slut, säger Ingela Degerlund, 56.
Mamman sa åt henne att ringa när hon kommit hem. Men det gjorde hon inte. Strax efter klockan åtta på julaftonskvällen omkom Elin när hennes gamla Mercedes blev påkörd av en annan bil på Bodenvägen i Luleå. I bilen fanns också hennes två chihuahuor Doris och Bosse, som även de dog omedelbart. Exakt vad som hände och hur bilarna kolliderade ska den pågående polisutredningen visa.
Elins närmast anhöriga fick höra om bilolyckan från vänner till Elin. De skyndade de åtta milen till akuten i Sunderbyn, där de fick det negativa beskedet. Tre dagar efter dödsolyckan, beskriver mamman en bottenlös sorg och mycket ilska.
– Elin var världens bästa dotter och hade jättemycket vänner som sörjer, och hör av sig och är jätteledsna. Det är så overkligt och orättvist, säger Ingela Degerlund.
Mamman berättar om det sista mötet, när Elin och hennes styvpappa Peter sa hejdå med en kram. "Om jag bara hade kramat henne i en minut, några sekunder till, så kanske det aldrig hade hänt", säger han.
– Vi är i djup sorg, säger Ingela Degerlund.
I sorgen upplever hon däremot att de har fått det stöd de vill ha.
– Det tackar vi för. Vi känner ett stort stöd från alla vänner och bekanta, så det känns jättebra. Vi känner att det är en tröst i allt, och en tröst är att det måste ha gått fort. Hon kan inte ha uppfattat mycket av det hela. Men ingenting blir sig någonsin likt igen, det är ju bara så. Och det kan ta slut så fort, bara pang bom.
– Poliserna som kom och sa att hon hade omkommit grät också. De var väldigt förstående och lugna och vi fick flera nummer som vi kan ha kontakt med, säger Elins 20-åriga lillasyster Ella Öquist, som berättar att syskonen, särskilt när de blivit äldre, stått varandra nära.
– Jag har fått ta del av att vara med hennes barn, som verkligen var hennes allt. Man har varit där och hälsat på och hon har hjälpt mig väldigt mycket. Jag förväntar mig hela tiden att hon ska komma snart, det har inte riktigt sjunkit in att hon inte kommer göra det.
När Elins pappa Lennart Skogqvist fick veta vad som hänt befann han sig långt borta på semester i Thailand. När vi får kontakt med honom på telefon på torsdagen sitter han och väntar på flyget hem, det snabbaste som gick att lösa.
– Det är dåligt. Det går inte ens att beskriva hur det känns. Det var en kompis som ringde till mig och berättade, säger Lennart Skogqvist.
Han faller i gråt när han pratar om Elin, säger att han bara önskar komma hem nu för att ta tag i sorgearbetet.
– Det är så hemskt som det kan bli.
Elin Skogqvist var inne på sista året på förskollärarutbildningen och hade för bara för en månad sedan startat ett eget företag – Tant Ela – där hon fick utlopp för sitt intresse för bland annat piercing – och stickning. Hennes kompis och kollega Helena Skjöldmöe, 38, berättar att planen var att de skulle umgås lite senare på julaftonskvällen.
– Elin och jag var inte bara kolleger. I första hand var hon min absolut bästa vän, den absolut närmsta jag har. Hon var som en syster.
Hon berättar att Elin älskade barn och att det var därför hon pluggade till förskollärare. Men vid sidan av det har hon hjälpt Helena Skjöldmöe med uppstarten av studiokollektivet Bozza i Luleå, som hon till sist blev en del av med sitt företag. Hon gjorde piercingar och hade nyligen gått klart en utbildning i tatueringsborttagning. Men hennes huvudintresse var något helt annat.
– Hennes konstnärliga ådra var att hon stickade. Hon stickade strumpor och vantar och har haft jättemycket innan jul med att sticka en massa julklappar åt folk. Hon var alltid den som öppnade för att hon är så morgonpigg och då satt hon alltid i väntrumssoffan och stickade när man kom in, säger Helena Skjöldmöe.
Helena beskriver Elin som en oegoistisk person, som alltid gladdes för andra. De träffades för runt sju år sedan, genom sina chihuahuor, och var sina raka motsatser i synen på julen.
– Elins högtid som hon verkligen älskade var julen. Julafton var hennes bästa dag av alla dagar på hela året så det är helt fruktansvärt att hon ska få dö då, säger Helena Skjöldmöe.
Hon berättar att hon själv hatat julen, men att julafton nu fått en helt annan innebörd. Helena Skjöldmöe och de andra kollegerna gick till olycksplatsen på juldagen för att tända marschaller och minnas Elin.
– Jag tror att det blir så att vi kommer att samlas på jularna hädanefter, för att hedra Elin.