Några kilometer upp efter Alterälven piper det i fiskeribiolog Stefan Stridsmans mottagare. Han riktar antennen österut och konstaterar att en av de märkta sikarna befinner sig nedströms bron.
– Det här är otroligt viktiga uppväxtområden. Inte bara för siken utan för all fisk i ån. Här finns även flodkräfta, säger Stridsman.
Fisken är en av flera sikar som sedan mitten av oktober fångats med nät nära mynningen, märkts med en sändare och släppts.
Tanken är att följa sikarna till dess lekområden, kontrollera hur botten ser ut och vilka hinder som fisken stöter på under vägen – för att sedan vidta åtgärder.
Långa sträckor är rensade på sten och påverkade av människor på andra sätt. Älven rinner bland annat genom Norrfjärden. En damm finns vid kyrkan. En mil högre upp finns ett mindre kraftverk.
– Tar sig siken förbi dammen? Det vet vi inte. Det kanske finns fina lekområden uppströms dammen och uppströms kraftverket också. Det är möjliga åtgärder som vi har identifierat, säger Magnus Johansson, projektledare vid miljöanalysenheten.
Efter Alterälven finns många diken som går rakt ut i älven, både från skogsmark och åkermark.
– Botten blir igenslammad på grund av att det förs ut sediment med dikena. Det bildas en hård yta. Botten måste luckras upp på de ytor där fisken leker för att rommen ska få bättre överlevnad, säger Stefan Stridsman.
Dikena är också orsaken till att Alterälven och ett flertal andra mindre vattendrag i Norrbotten, särskilt på vårarna, blir kraftigt försurade. Marken efter älven består till viss del av gammal havsbotten. När sulfidleran har torrlagts har den bildas sura sulfatjordar. När vattnet från dessa jordar rinner ut i älven drar den med sig metaller.
Ph-värdet sjunker, vilket leder till syrebrist för fisken, sämre överlevnad för rommen och i vissa fall till fiskdöd.
– Det dikas inte på samma sätt längre, varken i jordbruket eller skogsbruket. Det är mestadels gamla synder som vi lider av nu, säger Magnus Johansson.
Förhållandena ser likadana ut på många andra ställen. Det finns stråk efter hela Norrbottenskusten. Arbetet med att kartlägga och åtgärda de försurade vattendragen är en del i ett större projekt som är delfinansierat av EU-fonden Interreg Nord. I projektet riktas även fokus på Rosån och Alån.
Den här dagen har länsstyrelsens personal fem sikar i näten. Först läggs de i en sump. En och en bedövas de i en balja, sedan fästs en sändare i ryggfenan med ståltråd och fisken återförs till sumpen där den får vakna till igen innan den släpps. Någon större fara att fisken far illa i hanteringen är det inte.
– Siken kämpar inget när den hamnar i näten och är ofta lätt att få loss, säger Andreas Broman, handläggare.
Totalt har cirka 25 sikar märkts. Målet är 50 som sedan ska pejlas i sitt lekområde.
Ytterligare några hundra meter upp efter älven har länsstyrelsen en ekolodskamera som registrerar antalet fiskar som passerar.
– Vi vet väldigt lite om siken. Vi tror att beståndet av älv- och havslekande sik är lite högre nu än för 15 år sedan, säger Stridsman.
Parallellt pågår även en liknande kartläggning av laken, som inleddes i Råneälven i fjol.
– Laken har reducerats i de flesta vattendrag. I Luleälven har den i stort sett försvunnit. Vi tror att det kan bero på utsläpp i kustområdet, säger Stefan Stridsman.