Vi träffas i lägenheten dit Eva Norberg flyttade året efter att Hasse dött. Trerumslägenheten fick sig rejäl renovering där väggar revs och nya ytor skapades innan flyttlådorna bars in. Det är också här som hon under åren har läkt efter den tuffa tiden.
I november är det sju år sedan som maken och firade hockeyspelaren Hans "Nobbe" Norberg dog till följd av sin cancersjukdom. Då hade han under 23 år levt som fånge i sin egen kropp efter att den 6 januari 1989 ha brutit nacken under en hockeymatch mot Skellefteå.
Eva och Hans träffades på Cleo i Luleå 1983. Hon bodde då i Märsta men hälsade på vänner och familj i Luleå och lockades med ut en kväll.
– Det var inte alls självklart att vi skulle bli ett par, inte minst var avståndet ett hinder men Hasse berättade en dag att han inte skrivit på ett nytt kontrakt med Luleå Hockey och skulle istället börja spela för AIK. Första året tog han SM-guld tillsammans med laget, andra året gick inte lika bra och 1985, samma år som vår son Jonas föddes, flyttade vi tillsammans upp till Luleå, berättar Eva.
I Luleå dominerade hockeyn, kunde Eva snabbt konstatera och Hasses liv som uppskattad ishockeyspelare på elitnivå kom att även prägla en stor del av familjelivet.
– Det var roligt, intensivt och annorlunda att leva i en familj med elitidrottare. Det krävs mycket anpassning och hela familjen lever ju efter ett mönster så mycket av vårt sociala liv hade vi med andra hockeyfamiljer som levde på samma sätt. Vi umgicks ofta och jag har fått många vänner på köpet.
Under trettondagshelgen 1989 kom telefonsamtalet som skulle förändra livet för hela familjen. Eva höll barnkalas hemma i Luleå för dottern Therese som fyllde nio år, medan Hans åkt på bortamatch i Skellefteå. Rösten i telefonen berättade att Hasse råkat ut för en olycka under matchen och han ville att Eva skulle komma dit.
– Jag förstod direkt att det var något allvarligt som hänt. Hasse skulle ju aldrig bett mig komma annars, minns hon.
Hans fördes till Umeå för specialistvård. I bilen ner uppdaterades Eva om läget, dels från sjukhuset men även från tidningarna som skrev om olyckan. Att Hans ådragit sig en nackskada stod tidigt klart. Men den vinterkvällen längs E4:an var det omöjligt att förstå hur pass stor inverkan det skulle få på livet framöver.
– Det var nog inte förrän jag såg honom på sjukhuset som jag kunde ta in hur svårt skadad han var. Han låg orörlig i sängen, men bad mig hjälpa honom att lägga ned armar och ben som han trodde svävade i luften.
Efter olyckan stannade Eva i långa perioder hos Hans i Umeå, och reste hem då och då för att träffa barnen som tagits omhand av släktingar. Efter några veckor sa en läkare åt henne att det var dags att åka hem.
– Jag blev nog lite arg där och då, men läkaren menade att vi behövde komma ifrån varandra för att Hasse skulle kunna få all den rehabilitering som han behövde. Det är lätt att man blir alldeles för beroende av varandra annars. Och det hade han ju rätt i, konstaterar hon.
Den första permissionen blev dock en smärtsam föraning av vilket liv som nu väntade.
– Hasse kom hem med bårbil, huset hade inte hunnit anpassats och han sa att han kände sig ännu mer handikappad.
En tuff tid följde, men Eva konstaterar att både Hasse och hon själv var fast beslutna att få det att fungera.
– Vi har varit tjuriga och gjort precis som vi velat. Det har varit bra på många sätt tror jag. Vi stängde aldrig in oss, kanske av ungdomlig dårskap men det var nog bra. Vi var ju unga och hade hela livet framför oss. Dessutom var Hasse redan innan olyckan en otroligt stark och kraftfull person som aldrig vek ned sig. Den styrkan överförde han också på mig. Vi levde i en slags symbios tillsammans. Vi gjorde det som kändes rätt för oss. Hasse hade sina svackor ibland, speciellt i början då han förstod hur allvarligt det var, och försökte stöta bort mig för att jag och barnen skulle leva ett fullödigt liv. Men tack och lov förstod jag aldrig vad han sa.
Som småbarnsföräldrar var det också viktigt att de som föräldrar inte vacklade för att inte föra över oro, rädsla och sorg på sina barn. De såg tidigt till att få hjälp, Hasse behövde personliga assistenter. Det var viktigt, inte minst för att de två skulle kunna fortsätta vara ett par så att inte Eva snarare blev vårdare än fru.
– Vissa tider var väldigt jobbiga och jag hade jag ständigt min mentala kappsäck packad, redo att ta barnen och flytta. Samtidigt var det självklart för mig att stanna och vi har haft mycket roligt tillsammans. Att behålla kärleken i ett hem som ständigt är öppet för andra människor då vårt hem också var en arbetsplats var en utmaning. Jag tror det är tur att man inte alltid kräver alla svar på en gång.
Trots handikappet reste familjen iväg på semester. De tog hjälp av vänner och ibland följde även personal med.
– Lite dårskap måste finnas, man måste göra lösningar i stunden, men det har gjort att vi fått många tokroliga minnen med oss från resor och mött av människor som gjort resorna roliga. Det finns inget att ångra.
Hasse drabbades flera gånger av svåra infektioner som i perioder gjorde Eva orolig. Men det var tre år innan beskedet om lungcancer kom påsken 2012 som hon började förstå att något var riktigt fel.
– Jag kände att klockan tickade. Hasse blev allt tröttare, fick svårare att återhämta sig men när jag frågade så ville han inte berätta hur han mådde. När jag väl fick iväg honom till läkare var det försent. Cancerbehandlingen var väldigt tuff, efter några månader sa Hasse att han inte kände sig bättre. Den sista tiden, när vi förstod att det inte finns någon återvändo, blev oerhört jobbig. Att se en människa vänta på att dö, tar på krafterna, det var som att vi ordlöst tog farväl i flera månader. Man börjar sörja redan då, konstaterar Eva.
Eva har under åren bearbetat sorgen bland annat genom att gå i terapi.
– Jag processar hela tiden. I dag har jag en ny relation och ett fantastiskt liv. Och jag unnar mig det. När man väl kommer igenom tråkiga tider så blir allt skarpare, och jag känner mig tacksam för att livet vänt och att få ha det bra. Jag och Hasse var tacksamma för livet vi hade tillsammans. Nu går livet vidare och att jag är glad och kär igen gör inte vårt liv tillsammans mindre värd. Det kanske låter som floskler men det vore förskräckligt att inte unna sig att få vara med om kärlek flera gånger i livet, det är vi levande som måste få leva vidare, säger hon och ler.