När Helena Fredriksson gick i tredje klass fick hon diagnosen Aspergers syndrom. Det här var under mitten på 90-talet och åren innan detta hade bestått av otaliga bråk mellan Helena och hennes mamma eller lärare i skolan.
Hos mamma Maria hade en känsla av förtvivlan tagit över men när diagnosen kom blev vardagen lättare att hantera.
– Jag visste ju inte varför hon var som hon var, när diagnosen kom så blev allt enklare att förstå, säger Maria.
Även om vardagen blev bättre så fortsatte problemen i skolan för Helena. Hon kände skam för Aspergern och för att slippa att skrikas på av lärare så rymde hon ofta och gömde sig under resterande åren av grundskolan.
När hon började högstadiet kom en ljusglimt tack vare att hon fick en personlig assistent i skolan som förstod henne, men efter ett år av detta togs assistenten bort och allt bara raserade. Helena blev inlagd på barnpsyket i flera månader och under tiden där började läkare att ordinera henne första doserna av psykofarmaka.
– Det blev kaos hemma igen och vi bara bråkade hela tiden. Hon var bara inne på sitt rum och hon åt sin mat där inne också, säger mamma Maria.
Helena gick aldrig ut högstadiet, istället blev det turer in och ut från barnpsykiatrin samtidigt som psykofarmakan fortsatte.
– När hon blev vuxen upphörde alla samtal med psykiatrin och det användes bara mediciner, säger Maria.
Åren rullade på och Helenas personliga problem fortsatte, både psykiskt och fysiskt. Detta svarade läkarna på med att öka doserna av psykofarmakan.
– Jag tog tio tabletter varje dag av fyra olika mediciner och varje hade kanske fem negativa bieffekter. Medicinerna hjälpte mig inte, de gjorde mig sjuk. Jag hade sömnproblem, var stingslig, jag svällde upp och jag orkade ingenting, säger Helena.
– Jag bad om medicinöversyn i flera år men det hände aldrig. Vi har aldrig ens fått träffa läkarna som skrev ut mediciner, bara via telefon, säger Maria.
Efter 19 år på tunga psykofarmakapreparat vände allt i juli 2015 när Helena äntligen fick personligt möte och medicinöversyn av en läkare. Han tog direkt bort nio av tio mediciner och någon månad senare valde Helena att ta bort den sista. Det senaste året har en helt ny värld öppnat sig.
– Jag är så mycket piggare, jag har gått ner nästan 50 kilo och jag missar knappt en dag från jobbet. Det var som att en ryggsäck tegelstenar föll av från mig, säger hon.