Det fanns en tid när dockan Barbie var ett rött skynke i jämställdhetsdebatter och i alla diskussioner om lämplig barnuppfostran.
Barbie stod för allt som den moderna kvinnan inte ville vara. En könsstereotyp med höga klackar, långa ben, onaturligt smal midja och en välutvecklad byst.
Mammor ansåg att dockan var sexistisk, medan deras döttrar älskade möjligheten till vuxenlekar med en Barbie som inte bara var snygg utan också kunde ha en yrkeskarriär.
Ruth Handler fick idén när hon såg att hennes dotter Barbara hellre lekte med klippdockor än traditionella dockor. 1956 fick hon syn på förlagan, den tyska dockan Lilli, som var baserad på en fräckt tecknad serie som riktades till en manlig publik.
Det tog fyra år, men julen 1963 kom Barbie till Sverige. Det utbröt en hysteri. Två år senare valdes åttaåriga Mona Sahlin till ordförande i Barbieklubben som lär ha haft 42 000 medlemmar.
– På den tiden betraktades de här dockorna som jättedyra. Jag var elva år när mamma köpte mig en docka. Jag fick en Sindy för den var billigare. Det gjorde mig skitförbannad. Det var ju en Barbie som jag ville ha, men i dag är jag tacksam. Sindy var mycket roligare att leka med, anser Carina Lundström.
I Storbritannien betraktades Barbie som vulgär. Den 6 september 1963 introducerades en mer sedlig brittisk motsvarighet som var lite mindre, men med ett större huvud. Dockan skulpterades av Dennis Arkinstall.
Den lanserades med slogan "dockan som du älskar att klä på". Redan efter tre månader hade 200 000 exemplar sålts.
– Jag älskade min Sindy. När jag var barn följde hon alltid med mig. Vi gick till och med ut i snön tillsammans. Jag tror att hon kan vara den främsta anledningen till mitt val av yrke.
I dag är Carina Lundström på väg att avveckla hårsalongen Morrhåret i Antnäs. Efter 34 år i yrket säger hennes kropp ifrån. Hon lider av reumatiskt värk i händerna.
– Jag kan inte jobba som förut utan går bara in i salongen när jag blir inspirerad. Det blir jag varje gång som jag hittat en Sindydocka. Då struntar jag i smärtan.
Barndomens dockor finns inte längre kvar. Det var i vuxen ålder som samlarivern dök upp.
– Det är fantastiskt roligt när man tittar ned i docklådan på återvinningsmarknaden på Kronan. Om det då sticker upp ett par ben börjar hjärtat slå fortare. Det är jakten som allra roligast. Och den fantastiska känslan när jag lyckats återskapa en docka i rätt mundering.
Hon säger sig bli lika glad över att hitta en bortslängd raritet som en välanvänd Sindy, även om den har små bitmärken på fötterna.
Hon har yrkeskunskap till att återställa dockarna till sin forna glans. I tvättstugan står två modeller med riktiga permanentrullar i håret.
– När jag hittar en begagnad Sindy är min första tanke alltid "vad går att göra med håret?" Det räcker med varmt vatten för att åstadkomma en permanent. Ibland saknas hår, men det gör inget. Jag har syntethår och kan bygga upp en ny frisyr.
Via kontakter eller på Internet letar hon ständigt efter plagg till Sindys alla moderiktiga outfits – som flygvärdinna, spansk flamencodansös eller sjuksköterska.
I plastlådor förvaras överblivna accessoarer. Det kan handla om små plastskor, höga plaststövlar eller handväskor. I en låda ligger små plastpåsar med ett nattlinne, en udda kjol eller en kappa.
Några av de restaurerade dockorna säljs vidare.
– Folk brukar fråga mig varför jag är så fascinerad av dockor. Det är en känsla som är svår att beskriva. Men även om jag har haft en dålig dag, så blir jag alltid glad när jag får syn på Sindy. Jag älskar rosa och bling-bling. Det gör mig lycklig ända in i själen.
I rummet finns också den oumbärliga fackkunskapen i form av ett samlingsverk med historik från samtliga modeller som tillverkats sedan 1963.
– Jag blev särskilt förtjust i de första upplagorna, även om jag inte äger de mest värdefulla exemplaren. Jag gillar egentligen alla Sindy som tillverkades fram till 1980. De nya modellerna struntar jag i. De är inte lika fina.
På en hylla står tre modeller från tidigt 1960-tal. Sindy har sålts för sexsiffriga belopp, men då handlar det om sällsynta modeller som inte ens lämnat originalkartongen.
De dyraste dockorna kan vara svåra att få tag i Sverige. Det gäller för övrigt även de nya modellerna. Sindy försvann från den svenska marknaden för flera år sedan.
Där står den cerisefärgade hjälten Super-Sindy med ett imponerande rutmönster på magen tillsammans med första pojkvännen som dök upp 1965 och döptes efter den tidens stora flickidol – Paul McCartney.
Efter 32 år fick Paul finna sig i att bli dumpad. I dag har han ersatts av den betydligt yngre Robbie.
– Jag leker inte med Sindy längre, men det är fortfarande lika roligt att klä på dockorna. Kläderna är ofta ett otroligt hantverk med exakt passform.
Carina Lundström har sedan länge kommit över besvikelsen att hennes egen dotter är helt kallsinnig till hennes barndomsvän.
– Jag har svårt att förstå att dagens barn inte vill leka med Sindy. Den här dockan har skänkt mig så mycket glädje och fortsätter att ge. Hur kan någon inte vilja ha en docka?
Har du också något intressant som du samlar på?
Hör av dig till oss och berätta!