D-hallen, Luleå, en kylig torsdag i slutet av januari. På isen: ett gäng talangfulla konståkare från Luleå och en stjärna. Alexander Majorov gör trippelhopp efter trippelhopp, snurrar högt över isen, svävar nästan. Det smäller i isen, betongplattan under skakar till lite, varje gång han landar.
Pappa Majorov, tränaren, står i dunjacka halvvägs inne på isen och dirigerar precis hur sonen ska positionera fötterna. Frostkristallerna kryper längs plåtväggarna. En liten bandspelare gör sitt bästa för att fylla ishallen med musik från en reklamradiostation. Det går sådär.
Det här är vardagen för Sveriges bäste manliga konståkare.
– Om jag bodde i Stockholm hade jag kunnat åka runt till olika ishallar, till Uppsala eller någon annan stans, hela tiden få en liten nytändning. Här är det hela tiden samma sak. Alltid samma, samma ishall, samma musik på radion.
Majorov gestikulerar mot den lilla bandspelaren som med stora problem försöker fylla ishallen med näst-näst senaste housedängan från den svenska hitfabriken.
– Avicii... Den har ju spelats sedan i somras. Och skivorna ska vi inte ens prata om – de orkar ingen byta ut.
Det är ganska exakt två veckor kvar till OS i Sotji. Spelen kommer att bli de dyraste någonsin. Med rötterna i Ryssland – familjen flyttade till Luleå när han var ett år gammal – vet Alexander Majorov exakt vad som väntar.
Snart börjar festen.
– Ryssland är Ryssland, ryssarna älskar att skryta och visa upp vad de kan. Det kommer att blir helt galet med allt som de gjort där borta.
Under sin aktiva karriär har Alexander Majorov har sett två svenska herrar delta i konståkningen på OS. 2006, i Turin, var det Kristoffer Berntsson. 2010, i Vancouver, var det Adrian Schultheiss. Nu är det hans egen tur, men han har knappast lärt sig något genom att se sina föregångare på tv-sändningarna.
– Jag följer ishockeyn. Slalom kan vara lite kul också. Konståkning? Nej, det blir tråkigt. Jag kan inte sitta och följa en hel tävling på tv, jag blir uttråkad efter tre-fyra åkare. Allt ser ju likadant ut. Det går inte. Vissa har annorlunda grejer, publiken vaknar till, men annars är det bara instrumentala soundtracks från filmer. Synt-bas-synt-bas, allt låter likadant.
För ett par veckor sedan värmde Majorov upp inför OS med att åka EM i Budapest. I fjol slutade Majorov sexa på europamästerskapet och hoppades göra något ännu bättre den här gången. Det inledande kortprogrammet var hans bästa någonsin.
– Efter det kom helt okända människor fram till mig och berömde mig, sa att det var något speciellt. Det är kul att få sån respons.
Var du värd det?
– Ja. Hoppas jag, i alla fall. Det var kul att lyckas både hoppmässigt och med allt annat, piruetter och steg. Jag försökte ge allt på fria programmet också, men det var så mycket som blev dåligt att jag bromsades upp. Det gick inte.
Det kändes faktiskt bra från början, fram tills du skulle landa kvadruppeln. När du var i luften kändes det som att du skulle sätta den.
– Ja, det trodde jag också. Men som sagt, man kan aldrig veta, jag vet fortfarande inte vad som hände. Något gick snett i landningen. Det skulle ha gått, landningen satt där – men skenan fastnade bara i isen. Jag minns bara smällen mot röven, den gjorde faktiskt ont.
Brukar det inte göra det?
– Nej, inte värst. Man glider ju. Men där blev det ett konkret stopp, isen var som sandpapper, det var hackigt och vasst. Jag har fortfarande ont av den. Resten av programmet kommer jag inte ihåg.
Men trots den inledande EM-succén, trots att hans åkning skapade ett helt nytt intresse kring honom, kommer verkligheten att bli en helt annan i Sotji.
– Självklart drömmer jag om en medalj, men det kommer ju inte att hända. Man måste vara realist, jag är det i alla fall, och det är omöjligt.
Varför?
– Jag ska inte säga att det är köpt, för det är det inte. Men det är redan halvt bestämt vilka som ska ligga i toppen, vilka som ska hamna långt bak och vilka som ska konkurrera om medaljerna. Visst, jag kan överraska på mig själv, jag kan göra mitt bästa program någonsin, men som genom ett mirakel kommer jag fortfarande att ligga bakom favoriterna i poängställningen...
Känns inte det orättvist?
– Lite otacksamt är det. Men jag drar ju samtidigt nytta av det. Som på EM, jag åkte skit på det långa programmet, men fick lite extra för att jag var jag. Så funkar det i den här sporten, på EM-nivån är jag ett litet namn. Jag kan bli räddad på tre-fyra poäng efter ett misslyckat hopp. Världsmästaren kan bli räddad på 30 poäng.
Det är stor skillnad.
– Det är tre hopp. Världsmästaren kan falla tre gånger mer än mig och ändå slå mig. Jag vet inte hur man kan förklara det, men så är det. Det är bara att acceptera.
Hur motiverar man sig för en tävling som är förlorad på förhand?
– När jag kommer iväg på tävlingar blir jag så himla taggad. Just det där lilla extra adrenalinpåslaget som behövs. Träningarna under tävlingarna är alltid mina bästa. Det är trevligt, något händer, man får se upp för folk, det är en extra krydda och man blir tänd. Under EM körde jag kvadrupplar på träningen – varje dag.
Inte i Luleå?
– Det händer väl. Men här i d-hallen kan jag inte göra det. Isen är för tunn, jag åker igenom isen när jag landar och kommer ner till betongen. Jag fick panik före EM – jag kunde ju inte göra ett enda av mina hopp. Nu har vi bytt till a-hallen för att jag ska kunna träna ordentligt, här förstör jag bara skridskorna. Och humöret...
Det låter som en måttligt bra träningsmiljö.
– Jag har bett dem att göra isen lite tjockare, det tar bara ett par dagar att göra isen så tjock att den tål mina landningar. Alltså, jag är inte kräsen, men det är ingen liten Sverigetävling jag ska på. Det är ju ändå OS.
Så du har inte hunnit ändra något i ditt program från EM?
– Nej, det blir samma. Den enda ändringen jag planerat är att jag ska försöka sätta allt den här gången. Gör jag det bryr jag mig inte om placeringen, jag vill bara bli ihågkommen för att ha gjort mitt bästa.