Kanylvarningen har spridits som en löpeld i social medier i helgen. Hertsöbon Lisen Brännvall gjorde den obehagliga upptäckten i kvarteret igår förmiddag. Nu skriver hon ett öppet brev till NSD:
"Varför ska mitt barn lida för ditt missbruk?
Det var en mulen lördag morgon. Jag och min 5-åriga son skulle åka till fotbollen och hade rätt bråttom. Skyndade oss på med kläderna, sa åt honom att gå ut, leka och vänta så kommer jag. Det ville han inte eftersom han hade fotbollsskorna på sig. Såklart, det var ju klokt av honom. Och frågan är ju om det var högre krafter med den morgonen.
Efter ett pass fotbollsträning med pojkar 10, rullar vi in på parkeringen vid vårt hem. Ett bostadsområde utanför Luleå. Lekparken som annars är full av barn och skratt är öde. Det blåser ute och är duggregn till och från. Vi närmar oss gården med staketet där vi tillbringar hela somrarna, varje morgon, varje kväll. Där våra odlingar med kryddor finns, där vi plockar rabarber till sommarpajen. Där vi springer barfota och njuter av livet.
Jag stannade och blev helt paralyserad. Jag trodde inte det var sant. Plötsligt började jag må illa och fick ångest. Repeterade hela morgonen i mitt huvud. Rutinerna, vad som hade kunnat hända om min son lyssnat på mig den morgonen. Min första tanke var att jag måste meddela grannarna innan något barn hinner gå ut! Och vilken lättnad när en av mina grannar var hemma och kom ut. Redig som han är plockade han fram handskar från byxfickan, och plockade försiktigt upp, den blodiga kanylen, allt papper med blod spill på, omslaget till sprutorna. Vi blev som besatta och letade runt hela området efter rester från missbrukare. På min närmsta grannes gård hittade vi en till kanyl.
Efter kontakt med larmcentralen tog det mindre än 1 timme så var polisen på plats.
Jag är så rädd, Jag lever med en skräck att något av mina barn, eller någon av grannarnas barn ska sticka sig på en kanyl. Eller att en liten människa ska smaka på ett piller man hittat på gräsmattan eller under lekställningen i lekparken. Det är inte så lätt att hålla sig att smaka, och speciellt någonting med vacker färg. Tanken på att en person, eller några personer stått vid mitt köksfönster och injicerat narkotika får mig att vilja spy. Jag känner mig så otroligt äcklad av mitt hem. Lyckan jag hade för några dagar sen efter jag planterat ut alla kryddor och sett rabarberna växa är som bortblåst. Min semester på 7 veckor jag tagit för att vara hemma med mina barn som älskar att vara ute på kvarteret känns bortkastad. Släppa ut dem klockan 07.00 och in 19.00 är inte ett alternativ mer. Var hittar man tryggheten? Ska vi ta våra barn och flytta till skogen? Eller ett annat bostadsområde?
Men vad är det som säger att man är säker där.
Det här är en berättelse, vi är många familjer på kvarteret."
Lisen Brännvall, Luleå 5 juni 2016