Från Luleå – till franska Mantes-En-Yvelines, förort till Paris. Det blir verklighet för kanotisten Joel Elenius i helgen.
På lördag tar han sina första kraftansträngande tag i U23-EM tillsammans med partnern Johan Lilja i K2 200 meter.
– Träningen inför tävlingen har gått bra, så jag kommer med gott självförtrende, säger Elenius, som blev femma på U23-EM i fjol.
Men 20-åringen ser sig inte som en medaljkandidat nu.
– Jag är väldigt nöjd om vi kommer topp fem. Medalj tror jag är lite orimligt.
Elenius har befunnit sig i Nyköping den senaste tiden, där han har vässat formen tillsammans med Johan Lilja.
– Det har varit hårt, mycket syra och lite vila, säger Elenius, som hela tiden försöker bli bättre:
– Jag har utvecklats, men det viktigaste är att man kör bra tillsammans. Jag har väl blivit lite snabbare, men det är ganska små marginaler på 200 meter också. Det beror mycket på vilka förhållanden man kör i.
Det är bra att se i en internationell tävling, med bra motstånd, om man har gått framåt eller bakåt.
Elenius åker till Paris under fredagen, ungefär ett dygn innan han står på startbanan i U23-EM. På lördag vankas försöksheat, och på söndagen stundar antingen A- eller B-final. På måndag är Elenius tillbaka i Luleå.
Upplägget irriterar framtidslöftet.
– Frankrike och Paris är ju en ny tävlingsplats för mig. Jag har inte stenkoll på hur det fungerar där; hur hotellet är, hur man tar sig till och från träningsplatsen eller var man käkar. Sånt är väldigt skönt att ha koll på, säger Elenius och fortsätter:
– Jag tycker att det är lite trist att vi måste åka ner så tätt inpå tävlingarna börjar – att vi inte får en dag eller två och tar reda på allt på egen hand.
Det svenska kanotförbundet styr?
– Ja, det är de som har bokat resorna. Han som gjorde det den här gången har misslyckats ganska totalt. Det har blivit ganska dåliga resor för alla som ska åka ner, oavsett vilken distans man tävlar i eller hur mycket man ska köra.
Det blir inget besök vid Eiffeltornet.
– Nej, precis. Det är väldigt ont om tid den här gången. Vi åker ner och kör våra lopp, sen skickas vi mer eller mindre hem direkt.
Skapar detta någon form av nervositet?
– Snarare tvärtom skulle jag säga. Man stoppas in i gröten direkt och hinner inte fatta vad som hänt. Nervositet i hysad mängd är väldigt bra faktiskt, det ökar ju prestationsförmågan. Att ställa in sig på att man ska tävla är väldigt viktigt, men det är lättare att göra när man är på plats och ser de andra tävla. Då pågår tävlingen omkring en. Den känslan får man inte när man sitter 400 mil bort på Arlanda och väntar på att flyga ner.