LÄS MER: Dramatisk ökning av livsstilskriminella
LÄS MER: Här är länets tyngsta brottslingar – hela listan
Vi befinner oss på en av Kriminalvårdens många inrättningar i Sverige. Efter inslussning med identitetskontroll och via en säkerhetsbåge kan intervjun ta sin början.
Alexander, som vi har valt att kalla honom, är 25-årsåldern och är en av de som begår mest brott i Norrbotten.
Innan intervjun har han suttit i ett möte med de sociala myndigheterna och är törstig.
– Jag vill köpa ett par läsk. Kan du fixa det? säger han till en av kriminalvårdarna.
– Peter, vad vill du ha? Jag köper något åt dig.
Efter kortare diskussion enas vi om en flaska vatten.
Det blir ett samtal i det lilla besöksrummet som till stor del kommer att handla om ett liv på skuggsidan. Ett liv som kriminell, med en rad domar i spåren.
Alexander är klädd i kriminalvårdens gröna kläder och har gång på gång svårt att hålla sig till ämnet. Han gestikulerar med armarna, reser på sig för att i nästa ögonblick be undertecknad att slå av inspelningsbandspelaren för att han har något känsligt att berätta.
– Vet du att säkerhetspolisen övervakar mig? När de kör in på gården brukar jag ställa mig i fönstret och göra så här, säger Alexander och ställer sig med utsträckt högerarm och ett finger under näsan i stället för en kort mustasch som en stadsman Tyskland bar för många år sedan.
Alexander skrattar gott, matar in en näve med fruxogodis i munnen, och fortsätter berättelsen.
Det blir ett samtal om en barndom utan värme, och utan en fast plats.
Hans brottsliga bana börjar i ett samhälle i Mellansverige, förklarar Alexander leende. Då är han fem år gammal.
En gärning som för en vuxen i dag säkerligen hade rubricerats som grov misshandel.
– Jag kastade en sten rak i ansiktet på en kille. Hela käften gick sönder på honom, säger Alexander med ett brett leende och tar en slurk från en av de två läsken som kriminalvårdaren precis har levererat.
Resan med mamman går vidare, till nya orter och bråk.
– Jag var en stökig unge och spottade på läraren redan i ettan.
Det är också under det första skolåret som nästa offer kommer i vägen för Alexander när han kör upp en klasskompis i en spiktavla.
När pojken fortsätter reta honom, vässar han en blyertspenna sylvass och går till attack.
– Pennan högg jag rakt genom hans hand.
Alexander berättar om skammen att inte kunna bjuda hem kompisar på grund av mammans psykiska ohälsa. Om hur han och syskonen städade efter henne, och hur de smet ut via ett fönster från bostaden.
– Vi fick aldrig ta hem någon. Det var då vi började begå brott. Vi stal massor av cigaretter från kiosker, men framför allt från maskiner som där du kunde köpa cigaretter. Det var jäkligt kul, och så hade vi massor av pengar. Men vi torskade på Hemköp, säger Alexander med ett brett leende.
Bakom de tatuerade händerna, de trötta ögonen och det breda leendet finns mörka moln.
Alexander, som medicineras hårt för bland annat adhd, bär på en sorg. Det kan han inte dölja, trots att han ger sken av att vara en glad prick.
Han berättar om psykoser, om barn han inte får träffa och vilka poliser som alltid är utsedda att hämta in honom.
Det var många år sedan han bröt med sin mamma.
– Jag hatar henne. Hon har aldrig brytt sig om oss, säger han.
Något direkt svar ger inte Alexander på frågan om det någon gång har funnits kärlek i hans liv. Han ger i stället en lång utläggning om hur polisen motarbetar honom och varför de ser honom som en av de farligaste personerna i Norrbotten.
Tänker du aldrig på dem som far illa på grund av det liv du lever?
– Nej, de som köper knark av mig är ju själv knarkare. Jag är juste med dem. De brukar få gratis av mig, säger Alexander och lutar sig tillbaka med ett leende.
Han säger sedan:
– Vet du om att jag är den som säljer mest narkotika här uppe? Det visste du inte, eller hur?
Om du fick backa bandet. Skulle du inte vilja leva ett vanligt liv med jobb och familj, i stället för det här?
– Det är ingen som vill ha mig. Vem skulle anställa mig? Jag tror också att det skulle bli för tråkigt.
Men det är ett liv som kostar på. I sena tonåren misshandlas Alexander svårt i en uppgörelse.
– Men jag kommer att ge igen. Jag vet vilka de är, säger han en stund innan det knackar på dörren till det lilla besöksrummet.
Klockan är några minuter efter halv fyra och besökstiden är över. Det är snart dags för middag.