Mötet äger rum en tidig måndagsmorgon. Medan regionhusets personal är på väg att dra i gång arbetsveckan slår sig Maria Stenberg ned i sin sommargröna tjänstesoffa med välfylld kaffekopp som placeras omsorgsfullt på ett underlägg i läder.
Det var i november 2017 som du kuppades bort som socialdemokraternas första namn till regionlistan. Hur ser du på händelsen i dag?
– Jag ser nog inte annorlunda på det i dag jämfört med då. Jag tycker att man inte kan göra så inom politiken.
Fick du verkligen inte någon förvarning att du skulle bli utmanad?
– Om jag ska vara ärlig fick jag ett sms från vår distriktsordförande Fredrik Lundh-Sammeli vid lunchtid på fredagen. Jag var på en konferens om regional utvecklingsstrategi. Han skrev ”Har du hört att det är stök på regionlistan?”. Det gjorde mig fundersam. Varför skickar han det till mig och vad innebär ”stök”? Jag skrev ett sms till Anders Öberg att vi måste prata, men han hade ingen större lust med det. Han tyckte att vi kunde prata efter konferensen. Det här utspelade sig vid 16-tiden på fredagen. Jag förstod att något var på gång, men jag visste fortfarande inte vad.
Kändes det obehagligt?
– Ja, att vara ordförande i regionstyrelsen är ett rätt krävande politiskt uppdrag. Jag kom in under minst sagt turbulenta förhållanden och hade inte regionrådet Agneta Granström varit här med sin långa erfarenhet, då vet jag inte hur det här hade gått. Anders Öberg klev in i styrelsen i mars-april och det innebar en lättnad. Plötsligt var vi två. Det är till hans rum som jag gick med mina stressbollar och sade "hur fasen ska vi göra nu?"
Hur reagerade du?
– Det är klart att jag fortfarande känner mig sviken. Jag har inget problem med att ett parti byter ledare, men det får inte gå till på det här sättet. Det är fult. Anders Öberg erkände efteråt till mig att han hade fått frågan om han ville ta över min plats. Då frågade jag honom "vad tror du att det här gör för samarbetet mellan dig och mig?" Han svarade ”det får vi förhålla oss professionella till” och så hanterar jag saken.
Vad det anledningen till att du plockade bort Anders Öberg från rollen som partiets gruppledare i regionfullmäktige?
– Det var inte mitt beslut. Partigruppen väljer sin ledare. Han tog beslutet själv.
Vad har ni för relation i dag?
– Professionell.
Tror du att händelsen har någon koppling till att du är kvinna i politiken?
– Nu ska jag se om ert kaffe är klart och tänka över mitt svar. (Kort avbrott.) Alltså, jag vet inte riktigt. Jag har funderat en hel del på det. Man kan hoppas att det inte är så, men jag är inte säker. Även Yvonne Stålnacke lämnade det här jobbet, men det där kan bara andra svara på. Norrbotten är ett tungt mansdominerat län. Varför skulle politiken vara befriad från sådana influenser? Det tror jag inte att vi är.
Du har förstås funderat på varför du blev avsatt på det här sättet. Vad har du kommit fram till?
– Vi gick in i den här mandattiden skadskjutna redan genom valresultatet 2014. I alla kommuner utom två tappade partiet stort. Enda undantaget var Luleå och Älvsbyn. Vi bildade en majoritet i landstingsfullmäktige tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet och fick en rösts övervikt. Sedan blev det traumatiskt när vi ska välja landstingsstyrelsens ordförande. Jag kommer ihåg att min bänkgranne Kent Ögren viskade åt mig: ”Nu går det åt helvete, Maria!” Jag skrattade bort det. Vi var ju överens inom majoritetsblocket. Kent med sin långa erfarenhet förstod att Kenneth Backgård aldrig skulle ha ställt upp som motkandidat som ordförande om han inte visste att han skulle vinna. Det utbröt stor förvirring. Några grät.
Du hade lockats till landstingpolitiken med förespeglingen att bli Kent Ögrens efterträdare efter en "se-och-lära-tid".
– Precis. Jag tror att Kents plan vara att han kanske inte skulle sitta hela mandatperioden. Istället blev det kaos, när två partikamrater gav sin röst till Kenneth Backgård. Miljöpartiet var med all rätt förbannade för att socialdemokraterna inte kunde hålla ihop. Plötsligt fick jag bli ordförande i landstingsstyrelsen.
Hur gick det?
– Det började med att landstingsdirektören Mats Brännström förklarade att han inte kommer att vara kvar. Jag "gopratade" med Hans Rönnqvist för att han åtminstone kunde tänka sig att stanna under rekryteringstiden. Vi befann oss i en allvarlig situation där organisationen blödde pengar. Jag kände mig ensam för vid det laget hade inte Anders Öberg kommit.
Hur allvarligt var läget?
– Vår ekonomidirektör sade att om jag inte gör något kommer vi att gå i underskott på en halv miljard inom två år. Att höja skatten är mycket svårare än många tror. Sedan ägnade vi mycket tid åt ren samtalsterapi inom gruppen, samtidigt som vi var tvungen att fatta svåra beslut. Vi var en sargad grupp med lojaliteter på skiljda håll. I en sådan grupp kan jag vara rätt bestämd. För mig måste det vara ordning och reda. Kan man leda i en organisation som går mot en halv miljard i underskott? Det är klart att det inte går. Jag gjorde mig säkert ovän med rätt eller fel personer.
Kritikerna säger att du har svårt att lyssna och är rätt självsvåldig. Känner du igen dig?
– Ja, i vissa lägen, när jag inser att något måste genomföras. Här kan fråga sig om det spelar det någon roll att jag är kvinna. För man kan inte påstå att männen som har haft det här jobbet före mig bar några silkesvantar.
Känner du dig illa behandlad?
– Jag är ganska öppen, rak och bestämd. Jag kan ändra mig om du har tillräckligt goda argument. Och då tycker jag att man ska bemöta mig på samma sätt och inte smyga omkring i buskarna bakom ryggen. När man valde att göra så betyder det att man skadar inte bara mig utan hela partiet. Det hade varit bättre om man sagt till mig att nu vill vi byta ledare, då hade både jag och partiet kunnat gå ur det här med äran i behåll. Nu står vi allihopa med byxorna nere och undrar hur det kunde bli så här.
Hur lång är din arbetsvecka?
– Cirka 70 timmar. Just precis när jag hade börjat sova om nätterna, då hände det här på valkonferensen. Jag har knappt sovit under de här åren. Det är allvarligt när man inte har ordning och reda på pengar och framtid.
Tvivlade du någon gång att du skulle klara jobbet?
– Oja, herregud. Ångest klockan halv tre på natten. Det är faktiskt mitt enda politiska uppdrag som fått min kära make att reagera. Vi träffades under valrörelsen 2006. Han har aldrig känt mig som någon annan än förtroendevald yrkespolitiker, men när det var som allra värst sade han: ”Vet du, Maria, nu måste du fundera på att göra någonting annat. Det här jobbet äter upp dig.”
Vad höll dig vaken?
– Den långsiktiga ekonomiska situationen för regionen. Befolkningsutvecklingen är förödande i vissa kommuner. Det ska f-n till att vara kommunpolitikern. När vi började titta på framtidsscenarior insåg vi snabbt att det kommer att krävas väldigt mycket i framtiden.
Med tanke på det, är du förvånad över ditt partis utspel i migrationsfrågan?
– Mycket. Jag tycker generellt att fixeringen kring tre stora tillväxtcentrum i Sverige är monumental. Många förslag är utformade utifrån det perspektivet. För befolkningsutvecklingen i Norrbotten är det avgörande att människor från andra länder är beredda att flytta hit.
Är invandring en förutsättning för att vi ska klara personalförsörjningen i framtiden?
– Ja, men nu är gränserna är nästan helt stängda. Vi kommer med en ny rapport där vi säger att vi behöver 51 000 nya arbetstillfällen. Vi har tittat på personalförsörjningen i regionen. När det gäller sjukvården skulle vi behöva suga upp varenda en som lämnar gymnasieskolan och inte lämna en enda medarbetare till något annat yrke. Det är förstås inte hållbart.
Är det SD som gör att socialdemokratin positionerar sig på det här viset?
– Åh, nu är det så härligt att vara fri att säga vad jag vill. Jag har varit medlem i Nordiska rådet i tio år. Vi hade många diskussioner med våra socialdemokratiska danska partivänner, när det infördes en mer restriktiv flyktingpolitik i vårt grannland. Vi svenskar var helt oförstående och sade att så där kan man inte göra. Nu står vi där själva i samma vägskäl. Jag tillsammans med andra socialdemokrater är olyckliga i den här situationen. Hela socialdemokratins grundläggande värderingar handlar om en solidarisk tanke, medmänsklighet, mänskliga rättigheter, rättvisa och jämlikhet. Om det här är något som ska locka tillbaka väljare från Sverigedemokraterna så tror jag inte att det lyckas.
Du är född i Södertälje, hur hamnade du i Arjeplog?
– Jag är barn av utflyttade norrbottningar. Min biologiska pappa Ove Andersson kom från Arjeplog eller framför allt från Västerfjäll. Det är han som byggde stugan. Där hade jag också min farfar och farmor i väglöst land och där tillbringade jag alla mina somrar.
Som barn, vad drömde du om att bli?
– Lastbilschaufför, men jag brukar säga att det var nog tur det aldrig blev av. Jag kan inte ens backa med bil och släpvagn.
På vilket sätt har mamma Siv och pappa Ove påverkat dig?
– Min mamma och pappa skiljde sig när jag var tre år. Jag har vuxit upp med pappa Björn Svallfors från Överkalix. Som skilsmässobarn präglas man av många saker. Jag påverkades nog av pappa Björn som var fackordförande på Saab-Scania i många år. Sedan hade jag en mormor, Ester, som var S-kvinna och en mycket bestämd "donna". Usch, om de tycker att jag är bestämd då har de aldrig träffat min kära avlidna mormor. För att inte tala om min mamma Siv som också är otroligt bestämd.
Det låter som ett släktdrag.
– Det är nog det, tror jag. Av min biologiska pappa har jag ärvt att vara som en seg fjällbjörk. När det blåser viker man för att sedan resa sig igen.
Vad väckte ditt politiska intresse?
– Jag arbetade inom äldreomsorgen i Arjeplog, när kommunens socialchef på ett personalmöte berättade om politikernas vision om omsorgen. Jag minns att jag satt längst bak i lokalen och tänkte "det där är inte rätt, Maria. Det där borde du ha varit med om att påverka." Jag blev medlem i socialdemokraterna 1992.
Om du hamnar vid spisen, vad tillagar du helst eller ropar du på maken?
– Jag ropar på maken. Jag har inte lagat mat sedan jag träffade den mannen, men jag är riktigt duktig på att diska.
Vad har varit ditt livs svåraste stund hittills?
– Det var nog när jag satt vid min pappa Oves sida när han gick bort. Han dog i cancer för fyra år sedan.
Vad kommer att hända dig efter årsskiftet?
– Jag vet inte, men jag tänker att det löser sig. Jag är inte ensam i världshistorien som ska ut på arbetsmarknaden.
Kommer du att arbeta politiskt på något plan?
– På valkonferensen var jag tvungen att fatta ett snabbt beslut om mitt liv. Jag kände att jag ska lämna partipolitiken för gott. Det brände för hårt.
Kan du tänka dig att återgå till ditt gamla arbete?
– Varför inte? Jag har jobbat 18 år som undersköterska. Tack gode Gud att jag kommer ha arbetat längre med ett vanligt lönearbete än att ha blivit försörjd som folkvald.
Handen på hjärtat, har Region Norrbotten verkligen råd med fem sjukhus?
– Ja, men inte att alla fem ska ha samma innehåll. Det är fortfarande så att vi behöver varje sjukhus för att klara befolkningens behov. Då pratar jag inte om kirurgi eller förlossning utan jag pratar om att ta hand om en allt äldre befolkning. Det handlar om att kunna ta hand om stroke, hjärtinfarkt, diabetes och cancerrehabilitering – sånt som man brukar kalla medicinsk vård.
Är organisationen redo för en sådan förändring?
– Nej, men visionen för den stora sjukvårdsdebatten måste handla om att man så småningom ska man kunna få sin cancerbehandling på hälsocentralen i Arjeplog istället för att åka intill sjukhuset i Piteå. Utvecklingen går åt det hållet. Dagens sjukhus är stora enheter som måste förstå sitt uppdrag. I länets östra delar handlar det om att ta hand om 80-åringar och inte om enstaka trafikoffer eller förlossningar.
Kommer du att sakna det här rummet?
– Inte tjänsterummet, men däremot människorna. Vi har haft roligt tillsammans, men jag har sagt åt personalen i min korridor att de gör klokt i att förbereda sig på ett maktskifte efter valet.