Det är lunchrusning och den norrbottniska dialekten svävar omkring mellan kakelväggarna i en av restaurangerna på Storgatan i Luleå.
Daniel Zaar och Emil Sylvegård – samt undertecknad – bryter mönstret.
Vi är från Skåne.
– Vad vi kan om Norrland? Inte mycket. Det är kallt om vintrarna. Och mycket mygg, säger Daniel.
Leendena avlöser varandra när Luleå Hockeys skånska nyförvärv sitter vid ett bord lite avsides från övriga lunchgäster.
I väntan på dagens fiskrätt knaprar de på varsin portion med sallad.
– Man vill göra allt för att bli så bra som möjligt. Då får man offra mycket, knappt äta något godis eller dricka läsk, säger Emil.
– Jag har blivit mycket mer noggrann med maten sedan jag kom upp hit, framför allt med frukosten, säger Daniel. Innan käkade jag kanske en macka och lite yoghurt, nu gör jag äggröra och steker upp en lövbiff. 20-åringen tar en tugga av salladen och fortsätter:
– När jag kom hit så bodde jag tillsammans med Emil och hans flickvän den första månaden. Då märkte jag att han käkade annorlunda än vad jag gjorde. Kvarg har jag till exempel bara smakat innan, men det käkar han hela tiden.
Daniel är finliraren, fostrad i plantskolan Jonstorp, som efter succén i Rögle jagades av halva SHL, skrev NHL-kontrakt med Columbus och lånades ut till Luleå. Den ett år äldre Emil är powerforwarden från Malmö som efter två år i kanadensisk juniorhockey hamnade i Oskarshamn, och värvades av Luleå utan konkurrens från andra klubbar i landets högsta serie.
Daniel och Emil har vandrat längs olika vägar i jakten på framgång – men båda har kallats "supertalanger".
– Ja, jag vet inte... Det är roligt att höra så klart, men det är väl inget man tänker på direkt. Det är bara roligt att höra, säger Daniel, nästan lite generat, innan Emil fyller i:
– Jag var kanske en talang förut, men jag tycker att det har gått bort lite. Det har kanske inte varit den spikraka utvecklingen som man hade hoppats på, jag har fått jobba mig uppåt. Talang har jag väl varit, men "supertalang" vet jag inte... Han är mer talang än vad jag är, säger Emil och nickar mot Daniel.
De har stött på varandra tidigare, dessa skånska ynglingar. Bland annat i prestigefyllda Skånederbyn mellan Rögle och Malmö i juniorallsvenskan, via deras gemensamma agent Johan Finnström och i hockeyallsvenskan den gångna säsongen.
Dessutom kommer de från varsin hockeyfamilj. Emils pappa, Patrik Sylvegård, är en legendar i Malmö Redhawks. Daniels bror, Jonathan Zaar, har ett förflutet i både Rögle och svenska ungdomslandslag.
– Jag har alltid haft stor press på mig där hemma, med pappa som har lirat hockey i Malmö och vet vad som krävs för att bli bra. Han har alltid varit hård, jag har fått ett par utskällningar genom åren för att jag spelat dåligt och inte "varit där". Klart att det har stjälpt mig också, ibland har man kanske behövt något positivt. Men då har mamma varit där. Samtidigt har jag alltid haft stor press på mig själv. Det är väl något som har hjälpt mig de senaste åren, jag orkar trycket, säger Emil.
– Det känner jag igen, säger Daniel. När man kommer hem från en match, där det ändå har känts helt okej, så kommer pappa och klagar direkt. Sen går man till mamma och hon ger bara beröm, även om vi har spelat den sämsta matchen för säsongen.
Stämningen är avslappnad. De bägge framtidslöftena är harmoniska och ödmjuka – utan att vika ner sig.
– Man får inte sluta tro på sig själv. Det är väl det som bygger framgång till slut, säger Emil.
Hur är det att flytta så här långt, bort från "allt och alla"?
– Jag har haft lägenhet i Ängelholm och föräldrarna har bott i Jonstorp, det är väl 10-15 minuter mellan. Men mamma har tvättat och hjälpt till med handling, så det har varit som att bo hemma, säger Daniel, medan Emil fnissar bredvid.
– Klart att detta är ett stort steg, men om du ska flytta hemifrån kan du lika gärna flytta långt. Du är ju hemma på tre timmar med flyg ändå, fortsätter Daniel.
Emil tillägger:
– Det är fjärde året jag bor hemifrån, så jag är van. Men jag tror att jag pratar med mina föräldrar två-tre gånger om dagen.
Efter förra säsongens slutspelsfadäs har Luleå Hockeys trupp förändrats rejält. Emil och Daniel symboliserar ett fräscht, ungdomligt och spännande lag.
– Jag vill visa att jag hör hemma i SHL. Om jag tar en plats så är jag inte nöjd för det, jag vill bli så bra som möjligt. Drömmen är ju fortfarande NHL, den kommer nog aldrig att slockna. Sen vill jag hjälpa laget och kanske kunna ta ett SM-guld. Om det blir i år eller nästa år får vi se, säger Emil.
De yttre förväntningarna på Daniel och Emil skiljer sig radikalt. Luleå-fansen sätter ett stort hopp till Daniels finessrikedom.
– Klart att man har förväntningar på sig. Men det är ju första året i SHL, även om jag har några matcher. För stora krav ska man inte ha, att man ska gå in och dominera, säger Daniel.
Laxen är uppäten och vattnet uppdrucket. Med skäckblandad förtjusning begrundar Daniel och Emil det Norrbotten-quiz som NSD har komponerat.
– Jag är en dålig förlorare, men det här... jag är så dålig, så jag kan inte bli förbannad, säger Emil.
Daniel harklar sig och säger:
– Bara jag läste första frågan kändes det... sådär.
Daniel Zaars och Emil Sylvegårds norrbottniska resa har bara börjat.