Att Luleå Hockey värvat spelare från KHL och konkurrenter har inte undgått någon. Mycket har förändrats sedan Thor Stöckel – tillsammans med dåvarande klubbdirektörspartnern Peter Jidström – tog över och värvade Lars "Osten" Bergström till tjänsten som sportchef. På den tiden hade lagbyggarna en trång ekonomisk kostym att anpassa sig till.
– Vi skulle få de där 55 miljonerna för arenan, det var ju som att man inte fattade vilka summor det handlade om. Men just när vi började det arbetet kom riksdagsbeslutet om att det inte längre var tillåtet. Pang – där försvann 55 miljoner. Men någonstans tror jag det varit nyttigt för oss, säger Stöckel.
Varför?
– Vi hade förmodligen dammat iväg istället för att, som nu, etablera en – egentligen tråkig – kultur.
”Tråkig”?
– Jag vet inte om du minns, det var bland annat ett mittuppslag i Aftonbladet där spelaragenterna sa att vi var så jobbiga att de bara ville kräkas. Vi gick för hårt åt dem, så här i efterhand, och körde nästan över agenterna. Vi sa att vi inte skulle rulla ut någon röd matta, de var välkomna men ingen skulle komma hit och tro att vi skulle köpa oss till framgång.
Hur påverkade det?
– Det fick vi nog äta upp. Vi gick mycket i clinch med agenterna, vi var väldigt tuffa. Ett resultat dels av överambition, dels av stressen över att ha dåligt med pengar. Kanske gav det oss något i långa loppet, men då var de inte glada på oss.
Hade de rätt?
– Vi var för tuffa, men det ville vi inte erkänna då. Men vi är ju de vi är, vi är känslomänniskor. Allt gör vi inte rätt – men vi kan inte ändra på oss.
Är det annorlunda nu?
– Nu tycker jag vi har en helt annan dialog. Vi har reflekterat, kommit fram till att vi måste ha en annan attityd – utan att lägga oss platt. I dag hör de av sig, och det är klart att uppmärksamheten efter Porsers intåg har gjort att de fått upp ögonen för att det finns en annan börs hos Luleå Hockey. Vi ses på ett annat sätt. Vi är mer rumsrena nu.
Porsers intåg, ja. Under några gyllene säsonger gick Luleå Hockey från 1.5 miljoner i eget kapital till nästan 20. Även om klubben backat en del de senaste åren råder optimism, mycket tack vare att dataspelsmiljardären Jakob Porser bestämde sig för att satsa en del av sitt kapital på laget i sitt hjärta.
– Jag hade aldrig hört talas om honom. Visst hade jag sett att mina barn hållit på med Minecraft, men att det skulle påverka oss kunde jag ju inte tänka mig. När jag och Peter tog över var de ekonomiska ramarna begränsade, minst sagt, och då satt vi faktiskt och pratade om just det här, säger Stöckel.
Hur då?
– Vi undrade om det inte fanns svenskar som lyckats, norrbottningar som har väldigt mycket pengar. Vi gjorde till och med lite efterforskningar, men nästan alla vi stötte på undrade ju varför de skulle hjälpa Luleå Hockey.
Naturligtvis.
– Ja, de var ju affärsmän. ”Vad får jag för det här?” Vi kunde ju inte presentera de värdena, det handlar ju mer om hjärta. Och då är det svårt.
För några år sedan spelade Luleå Hockey en match i dåvarande European Trophy i Berlin. Någon timme innan match gick sportchefen Lars ”Osten” Bergström ut och vandrade runt ishallen. Ett gäng Luleåsupportrar ropade fast honom, de behövde hjälp att ta sig in i hallen och ”Osten” kunde väl tyska? Sportchefen hjälpte supportrarna, agerade tolk mellan dem och vakterna, och fixade in gruppen.
– Det är så jäkla lätt att vara cynisk, att bara rycka på axlarna och inte hjälpa folk. ”Osten” ledde in dem, hjälpte dem att hitta sina platser – därför att han i grunden tycker om att hjälpa folk. Vad glad jag är över att ”Osten” är sån, säger Thor Stöckel.
Ett par år senare gick Stöckel in på sportchef Bergströms kontor. Det var en helt vanlig höstdag i början av säsongen, men han märkte direkt att samtalet inte tillhörde det normala. VD:n Stefan Enbom kom in så småningom, ”Osten” la på och berättade vem han pratat med. Det var någon som hette Jakob Porser, han var en av de där supportrarna som ”Osten” hjälpt i Berlin, nu ville han tydligen sponsra Luleå Hockey.
– Vi var ju som bara ”va?”, säger Stöckel.
Var det oväntat?
– Det finns inte. Visst hade vi drömt om det, vi hade hoppats, men vår bild av verkligheten är att människor som Jakob inte existerar. Att någon kommer hit och vill hjälpa Luleå Hockey utan krav på motprestation – jag blir nästan tårögd.
Tack vare de extra pengarna och uppmärksamheten som de skapat har Luleå Hockey kunnat rikta in sig på en annan, högre, klass av spelare än tidigare. Hur allting börjar? Oftast med att någon ser något som hen gillar – och den personen arbetar inte alltid åt Luleå Hockey.
– Vi är många som jobbar med lagbygget. Dels har vi framtidsgruppen, dels tränarna – och dessutom får jag många mejl från allmänheten. ”Kolla upp den här killen”, ungefär, många tips och mycket hjälp. Gamla spelare kan höra av sig och tipsa. Vi ser ju många matcher, vi kollar och letar. Vi får mycket information och den vi inte får försöker vi skaffa oss, säger Lars "Osten" Bergström.
Berätta om framtidsgruppen.
– Där sitter Freddy Lindfors, Lasse Lindgren, Jonas Andersson-Junkka och Thomas Bäckström. Sen har vi ju ett stort inofficiellt nätverk, allihop. Gamla spelare, folk man jobbat med förr, det är inga nybörjare i gruppen. Junkka känner mycket folk i Nordamerika och Finland, Lasse är ute och reser mycket – vi får fram mycket information.
Hur använder ni den informationen?
– Vi har försökt jobba med att vi ska se spelarna flera gånger, vi ska diskutera sinsemellan, vi ska skaffa referenser och helst av allt ska vi ha ett personligt möte. Ibland går inte det – då får man ta det via telefon.
Ibland blir beslutet fel ändå.
– Ja, och om det blir fel kostar det pengar, oftast i alla fall. Dessutom blir det jobbigt. Det blir problem socialt, det ska flyttas, stökas, man ska ändra gruppdynamiken… Det blir mycket merjobb. Kan man vara noggrann är det bra.
Ni har lyckats bra med talangvärvningarna, spelarna som ska utvecklas, men lite sämre med spetsen.
– Nåja. Linus Klasen, Janne Niinimaa – jag förstår hur du menar men tycker inte att du har helt rätt. Dixon, Viitaluoma, Tommi Miettinen… Vi har ändå värvat prisvärt för kategorin. Hade de nått nivån ”Carl Söderberg som bäst” tror jag vi fått se ett annat Luleå nu, kanske med något guld till. Kolla Kim Hirschovits, han vinner finska poängligan, men blev någon form av tredjecenter hos oss. Det har varit bra killar, bra spelare – men de har inte lyckats ta klivet till stjärnstatus hos oss. Bra spelare betyder så mycket under så lång tid.
Hur är det att värva från konkurrent i samma serie?
– Det är väldigt mycket fair play. Vi sportchefer känner varandra så bra, vi är ju på resor ihop, det är inte så mycket tjuv- och rackarspel. Sen får man visa respekt för att spelare står under kontrakt och är inne i sin viktigaste period på säsongen. Där kan man komma längre i SHL – i Nordamerika är det jättestrikt. Vi måste ta det vidare, jag skulle gärna vara utan all silly season innan säsongen är över, det oroar både fans, sponsorer och spelare. Men nu är det som det är.
Nästa säsongs lagbygge påbörjas generellt samtidigt som nuvarande säsong drar igång.
– Det har förändrats markant sedan vi började. Nu är det betydligt tidigare än förr, i och med att du är tvungen att ha ett eget kapital tillåts du också vara mer långsiktig. Vi började egentligen när förra säsongen startade, säger Thor Stöckel.
Ibland kan dock även de bäst förberedda planer behöva läggas på is.
– I fjol hade vi en plan som vi började förverkliga – men den planen hamnade i vänteläge i och med att vi fick sportsliga problem. Då fick vi lägga fokus på att lösa den situationen, det var lite irriterande. Ska man hitta de riktigt eftertraktade spelarna måste man vara tidigt ute, särskilt om man inte har de riktigt stora pengarna, säger Stöckel.
Men ni hade klart för er vad ni var ute efter?
– Det fanns en tanke redan då. Vi behövde en toppcenter, vi behövde mer offensiv, vi behövde spela lite attraktivare ishockey.
Så, hur går klubben tillväga när man hittat en spelare som man tycker om?
– Jag kommer ju från företagsvärlden, jag är van att lämna offerter, att träffa människor, lyssna på dem. Vi har gjort en slags pyramid när vi presenterar våra erbjudanden. Vi börjar med staden och Norrbotten, allt som finns, det attraktiva. Sedan kommer föreningen, som hockeyväxthus. Till sist kommer pengarna, det rent finansiella, berättar Thor Stöckel.
Finns det annat som spelar in?
– Att ta hand om familjerna är en helt annan sak nu än när vi började. Lägenheter, möbler, dagis, skola – jag kunde inte ens inbilla mig vilken apparat det är att administrera ett a-lag. Nu har vi dessutom damlag, juniorlag, pojklag – det är en enorm maskin som ska snurra.
Ge ett exempel.
– Bara en sån här sak: Säg att vi värvar en amerikan med fru och ett barn – de är ju utanför vårt sjukförsäkringssystem. Vad händer om hon blir gravid och ska föda? Kolla på den där stackars rumänskan som tvingades föda i bilen – det kostar skjortan ändå. Såna där saker måste vi hålla koll på, när man egentligen bara vill utveckla sporten. Och det måste göras rätt – annars kommer styrelsen, sponsorer och ni i media att såga oss fullständigt.
Nu är lagbygget klart och den dynamiska duon med det sportsliga ansvaret är i stort sett nöjd.
– Jag tror vi har tio spelare som är 22 eller yngre. Kan Wallmark prestera som han gjorde i början av fjolåret – under en hel säsong? Kan Cehlarik ta nästa kliv och bli en konsekvent producerande forward? Klarar de det – då blir vi att räkna med,säger Bergström (även om rätt siffra, med tredjemålvakten Samuel Ward inräknad, är nio).
"Osten" håller med om att han nog inte ställt ett bättre lag på benen innan säsong under sin tid som sportchef, även om han helst skulle vilja sätta sig ner med papper och penna och göra en sammanställning för att vara helt säker.
– ”Osten” är mer kalkylerande, jag är mer ”nu kör vi”. Han vill helst eliminera alla risker, jag tycker det är bra – men någon gång får man gå till beslut, säger Stöckel och skrattar.
– Stöckel? Han vill bara värva spelare som gör hårnålsdribblingar. Jag vill ha mer rejäla killar, fnyser "Osten" och ler.