Mikael Lidhammar var en del av den talangfulla generationen av Luleåjuniorer som kom fram under 2000-talet. Efter uppbrottet från Luleå har den hårt arbetande forwarden spelat allsvenskt, först i Karlskoga och under de två senaste säsongerna i Oskarshamn.
Det var där, mitt under fjolårets slutspurt av allsvenskan, som Lidhammar kände något märkligt i armhålan. Efter säsongen genomgick han ett flertal tester och någonstans där insåg 26-åringen att något var fel.
Men det gick inte att förbereda sig på cancerbeskedet.
– Det är klart att det var en chock. Jag förstod att det var nått skit, eftersom jag gjort fler och fler tester, men när beskedet kom var det ändå jobbigt. Då visste jag ju inte vilken sort det rörde sig om.
”En nervös väntan”
Till slut kom provsvaren. Att kalla det för ett glädjebesked är naturligtvis att ta i, men det visade sig trots allt att prognosen var relativt god.
– Det var en nervös väntan i några veckor innan jag fick reda på att det var Hodkins lymfom. Det var väl nästan det som läkarna hade hoppats på, men det finns ju ändå inga garantier.
Hur bearbetar man ett sånt besked?
– Jag vet inte. Det går ju inte att göra så mycket. Det är som det är, man kan bara göra som läkarna säger.
Du låter väldigt accepterande?
– Så långt har jag inte funderat. Men det finns inget jag kan göra åt saken, jag har ju inga alternativ.
Lidhammar har fått två omgångar cellgifter och genomgått strålningsbehandling.
I bröstkorgen har han en slags dosett inopererad, en fästpunkt vid en blodåder där läkarna kopplar cellgiftsdroppet, och när han sträcker ut huden under nyckelbenet syns konturerna av cylindern tydligt genom skinnet.
– Det är väl i praktiken bara den jag väntar på att få borttagen, sen ska jag kunna gå för fullt. Den sitter fast vid några stora blodkärl, det vore inte så bra om jag får en smäll på den.
Flera tester väntar
Hur har du reagerat på behandlingen?
– Jag var förberedd på det värsta, jag har ju hört historier. Men det har faktiskt gått jättebra. Efter sista cellgiftsbehandlingen i juli mådde jag lite dåligt, ungefär som när man är bakis, men värre än så har det inte varit. Visst har det legat en del hår på kudden vissa morgnar, men frisyren kämpar på.
Det låter som att det har varit ganska skonsamt, då?
– Det är ju det skumma. Jag har som aldrig varit sjuk. Jag mådde inte dåligt innan diagnosen, inte efter den, knappt under behandlingen. Det är ju också en konstig känsla, att känna sig fullt frisk trots att man egentligen är sjuk.
Än är inte Lidhammar friskförklarad, det återstår flera tester innan läkarna kan slå fast att cancern försvunnit ur hans kropp. Trots det tror han att det värsta är över – kanske främst för att han aldrig riktigt märkt av sjukdomen.
– Det jobbigaste har nog varit att berätta för alla, det är ju ett ganska laddat ord. Annars har jag ju mått bra. Visst, jag ska ju göra nästa undersökning nu, att vänta på det svaret lär väl bli lite nervöst. Men det kan jag ju inte gå omkring och fundera på.
Är du bra på att stänga av?
– Ja, jag har fått för mig det.
Lidhammar är i stan för att, som han själv säger, agera maskot. Hans Oskarshamn möter Asplöven och när bortalaget matchvärmer i Coop Arena innan matchen är Lidhammar med på isen så långt det går. Han reser med laget på bortamatcherna, är med på träningarna och Oskarshamnstränaren Fredrik Söderström tror att det är en viktig ingrediens i att bearbeta sjukdomsbeskedet.
”Det bubblar i honom”
Men kanske mest för lagkamraterna.
– Det var väldigt omtumlande. Micke meddelade mig, tror jag, i chock. ”Jag kan nog inte komma och träna i morgon för jag har fått cancer”, ungefär som att det var som en förkylning. Det satte igång en märklig reaktion hos laget, killarna blev väldigt dystra och nedstämda, och den som klarade det bäst var nog Micke själv. Jag är djupt imponerad av hur han förhållit sig till sjukdomen, säger Söderström.
Hur har ni i klubben tänkt kring situationen?
– Vi har försökt att hålla honom så nära oss vi kan. Man ser ju hur det bubblar i honom, han önskar inget annat än att läkarna ska säga att det är grönt ljus. Det är vi som fått hålla tillbaka honom.
Samtidigt som Lidhammars cancerbesked var en chock för alla inblandade tror också Söderström att det, i det långa perspektivet, också var en viktig ögonöppnare i spelarnas personliga utveckling.
– Det har gett oss något oerhört viktigt: Perspektiv. Oavsett hur illa vi förlorar en hockeymatch så finns det betydligt viktigare saker. Livet är mer än det som sker på isen, det är ganska hälsosamt att få upp ögonen för det.
...samtidigt som idrotten också hjälper oss att ta bort fokus från det som är jobbigt, oavsett vad det då är.
– Så är det. Jag är övertygad om att han haft sina tunga dagar, men jag tror att det har hjälpt att komma till ishallen, att klimatet varit samma som innan, att folk inte går omkring och behandlar honom som någon det är synd om. Och det funkar åt båda håll – jag tror att den styrka som han gett resten av killarna betyder mycket för resten av laget.
Lidhammar själv? Han funderar inte så mycket. Han vill bara spela hockey.
– Inom en månad hoppas jag kunna köra igen. Jag är less på att vara maskot, jag är sugen på att komma igång.