Innan Luleå Hockey kom in i bilden var Emma Eliasson med och spelade med Piteåbaserade MSSK. Förutsättningarna, både de ekonomiska och sportsliga, var långt ifrån vad de är i dag och ännu längre ifrån hur det ser ut för herrhockeylagen.
Under de sex åren som hon jobbade i gruvan i Kiruna fick hon sköta försäsongsträningen på egen hand. Efter att laget blivit utslagna ur slutspelet för två säsonger sedan stod Eliasson vid ett vägskäl. Hon hade redan tackat nej till landslaget och hade planer på att trappa ner sin elitsatsning och göra något annat i livet.
Men då kom klev Luleå Hockey in och spelarna i MSSK fick informationen om att klubbarna skulle inleda ett samarbete. Då försvann Eliassons tvivel på en karriär som elithockeyspelare.
– Jag var väl i den situationen om att kanske välja mellan att lägga av och satsa på skola eller jobb. Det är ju verkligheten för många av oss. Men det var ju då det här med Luleå Hockey dök upp. Det gjorde ju valet ganska enkelt att man ville vara med på resan, säger Emma Eliasson.
– Man ville vara med och bidra till damhockeyns utveckling. Det gjorde jag ju rätt i kan jag ju tycka så här i efterhand.
Hur nära var det att det inte blev så?
– Tanken slog mig att det kunde bli den eller kanske en av de sista säsongerna. Men jag var nog aldrig jättenära, det är jättestor skillnad på att träna och vilja bli bättre och på att bara gå dit och träna.
I efterhand finns det givetvis inga tvivel om att Eliasson gjorde rätt val. Nu har hon en säsong bakom sig i det nya laget Luleå Hockey/MSSK som slutade med ett SM-guld där hon dessutom fick lyfta bucklan som lagkapten.
– Att gå från att man kanske ville ta steget tillbaka till att få göra en sådan här säsong fanns inte ens i fantasin. Någon gång i ens liv får man lägga av och jag är otroligt glad och tacksam för att jag hann få uppleva det här under min tid som hockeyspelare.
– På det sättet vi gjorde det på nu så kändes det som att det inte gjorde något att jag fick vänta i några år på SM-guldet. Det hade aldrig varit lika stor fest och upplevelsen hade nog inte varit densamma tidigare år.
Men efter guldet befann sig en rad spelare i en liknande situation som Eliasson varit i tidigare. Jessica Wellborg, Lisa Ekberg, Linn Malander och Ellen Palage var med och vann guld men har nu lagt skridskorna på hyllan.
– Jag förstår deras situation. När man kommer till den punkten att man måste satsa ännu mer för att ta en plats och lägga ännu mer mycket tid. Men samtidigt vara tvungen att jobba hundra procent. Då blir det ju ett beslut som man kanske måste ta.
– Så länge inte ekonomin inte går ihop får man lägga sig på den nivån man klarar av. Man är inte mer än mänsklig och det finns ju bara 24 timmar på ett dygn. I en drömvärld hade jag kanske inte behövt jobba alls eller behövt jobba halvtid för att kunna träna ännu mer.