Det första lilla livet kom den 12 mars i år. Då jublade Anna-Carin Sundqvist.
– Det här är verkligen glädjens tid. Att hjälpa ett lamm till världen är helt fantastiskt. Det är en enorm kick, full av adrenalin, säger Anna-Carin med lysande, lycklig blick.
Den dag vi hälsar på i mitten av april har 22 nya små ulliga lamm tittat ut. Och än är det inte slut. Lamningen pågår vanligtvis från mitten av mars till slutet av april. Sex veckor fulla av liv. Många tackor föder två lamm, vissa ett och andra tre. En gång födde en tacka fyra lamm hemma på gården i Avan.
– Helt otroligt. Och mycket ologiskt. Tackor har bara två spenar, till skillnad från kor som har fyra. Kor får sällan många kalvar. Och vi människor har två trots att vi inte så ofta får tvillingar, skrattar Anna-Carin.
Hittills i år har två av hennes får fått trillingar. Ett år födde 12 tackor trillingar.
– Men ibland är de luriga. De kan se ut att ha många lamm i sig men så kommer det bara ut ett.
Dygnen går just nu mycket ut på att bedöma vilka tackor som är nära att lamma. De sätts i enskilda bås som Anna-Carin kameraövervakar och kan följa på en skärm inne i bostadshuset.
– Jag sover oftast sovande i soffan framför teven den här tiden och ställer klockan varannan timme för att ha koll på skärmen. Men jag är även ut och tittar till dem en gång per natt om än det ser lugnt ut i kameran.
Lammen får sedan namn såsom 20026. Det är siffror som gäller. Endast vid två tillfällen har fåren fått namn.
– Det var två tackor som var så oerhört mysiga och gärna ville komma i famnen på en. De döpte vi till Tufsa och Mormor.
Anna-Carin startade sitt liv som fårbonde år 2006. Detta efter en mycket jobbig tid i livet.
– Min mamma blev sjuk i cancer. Jag sa upp mig från mitt jobb som jägmästare och vårdade henne hemma till slutet. Efter det kände jag att det var dags att börja leva utifrån drömmar och inre vilja. Jag hade sedan barnsben vetat att jag ville ha får. Mina föräldrar hade det när jag växte upp och mamma lärde mig allt om tovning, spinning och vävning. När hon dog, bara 60 år gammal, kände jag att det inte gick och vänta på att ta tag i drömmen. Det var synd hon inte hann se att jag förde arbetet och hantverket vidare. Hon hade verkligen tyckt om vara här på gården.
På barndomsgården i Hedemora hade föräldrarna haft ryafår, men Anna-Carin beslutade sig att satsa på gotlandsfår som har mjuk, lockig, grå päls. Hon började med fyra tackor, nu är de trettio. För att hålla nere kostnaderna gör hon så mycket som möjligt själv, eller tillsammans med maken. Vissa fårbönder lämnar in köttet till slakteriet som sedan säljer det vidare. Anna-Carin har valt att sälja allt själv vilket ger mer vinst, men hon får även in pengar via skog hon äger.
– Det gäller att stå på flera ben, för som bonde blir man inte rik kan jag säga.
En inkomst hon får från fåren är de auktioner där baggar säljs. De bönder som Fåravelsförbundet anser ha avlat fram riktigt fina baggar får chans att sälja dem via budgivning.
– Vi brukar åka till den närmaste från oss, i Uppsala. Auktionerna är otroligt spännande. Det mesta jag fått för en bagge är 26 000 kronor. Fantastiskt! Det vore roligt att något år ta sig till auktionen på Gotland, fårens härkomst. Men det är en bökig resa dit.
Just nu fokuserar hon på arbetet med att öka beståndet. Det har byggts ett till fårhus i andra sidan byn så att fler just ska få plats. Nu bor bara baggarna där, tre stycken till antalet.
– Men i och med att man bara väljer de exemplariska djuren att avla vidare på tar det tid att öka beståndet. Det gäller att pälsen är blank och glänsande och att lockarna är fina. Och de ska ha helsvart huvud och helsvarta ben. Ingen stjärna i pannan eller grå delar förutom kroppen där pälsen ska vara grå. När de föds är de alltid helsvarta, sedan är det alltid spännande se hur de utvecklas och hur pälsen blir.
En av de tackor som är mycket nära att lamma skiljer sig från de andra i ladan. Hon är nämligen av den brittiska fårrasen leicester som främst används till köttproduktion men är även den lockig som gotländska får.
– Leicesterfåren är inte så sociala och man får inte kontakt med den rasen som man får med gotlandsfåren som är betydligt mer tillgivna och trevliga. Oerhört mysiga. Men jag vill gärna ha lite vita skinn till försäljning så därför har jag den där leicestertackan också.
Anna-Carins egen personlighet, som hon tror passar bra till yrket som bonde, är att hon med glimten i ögat beskriver sig som en enstöring. Hon stortrivs med att ha jobbet hemma på gården sin.
– Jag älskar att vara min egen, att få vara hemma på gården och jobba fritt. Dessutom ger jobbet med djuren en äkta känsla, att det är något naturligt man jobbar med. Det är väldigt njutbart både att vara med djuren och att ta hand om ullen. Att karda, spinna, tova. Jag mår bra av det och skulle inte kunna tänka mig annat yrke nu.
Till hösten väntar den tuffa tiden, den då djur åker till slakt. Lammen växer från fem kilo då de föds till femtio kilo fem månader senare när slakten sker.
– Det är svårt skiljas från djuren, men man måste vänja sig vid det. Liv och död går sida vid sida i ett sånt här yrke.
I november träffar tackorna åter baggarna. Då tar livscykeln ny fart och fem månader senare får Anna-Carin Sundqvist se resultatet. Då är det lamning och adrenalinkick på gården igen.