Läget blir alltmer akut inom skolan i Luleå. Kommunen saknar behöriga lärare och innan 2025 har 30 procent av kåren gått i pension.
Samtidigt rasar debatten om de sju föreslagna skolnedläggningarna, som både skolchef och styrande S-politiker motiverar med effektiviseringar och digitalisering.
Nu förvärras krisen av att alltfler lärare överväger att lämna sina yrken – i protest mot den förda skolpolitiken.
Theresa Palo, mellanstadielärare på Ängskolan på Hertsön, tog beslutet i januari, när det stod klart att hennes skola skulle tvingas till besparingar på 1,5 miljoner kronor.
– Luften gick ur mig helt då. Det innebar 2,5 tjänster färre på skolan. Herregud, vi jobbar dygnet runt för att ge eleverna bättre stöd och jag satt mitt i planeringen kring hur vi skulle organisera klasserna bättre – och så kom detta.
Hon är egentligen utbildad byggnadsingenjör men har även en bakgrund som baskettränare, och det var sporten som väckte intresset för pedagogik.
– Därför hoppade jag på lärarutbildningen 2011-2012, eftersom jag tyckte så mycket om att jobba och leda barn och unga.
Efter avslutade lärarstudier har hon haft långtidsvikariat som mellanstadielärare på Porsön, Tuna och nu senast på Ängskolan.
– Jag ville testa och se vilken skola som jag ville jobba på i framtiden.
I stället insåg Theresa Palo att yrket inte alls var som hon hade hoppats. Hon menar att skolorna saknar tillräckliga vuxenresurser, elevassistenter och specialpedagoger som kan avlasta lärarna.
– Det ser lika illa ut överallt. Det finns inga stöd för eleverna, inga rimliga förutsättningar för oss lärare. Vi har inte haft specialpedagog på Ängskolan i över ett år. Ingen söker ens de tjänsterna längre.
Undervisningen ska individanpassas men tiden räcker inte till. Theresa Palo anser att kommunen inte håller sig till skollagen, eftersom elever med särskilda behov hamnar i kläm.
– Jag sitter som ensam lärare med barn med läs- och skrivsvårigheter, ADHD, autism och andra sociala problem. Vad gör skolan? undrar föräldrarna. Vi gör allt vi kan, men det räcker inte. Arbetsmiljön har bara blivit sämre och sämre. Jag kan inte förstå hur vi lärare kan behandlas på det här sättet
Theresa Palo beskriver en närmast orimlig situation, där hon och kollegor hotas av elever och kommer hem med blåmärken eller rivsår.
– Vi står i frontlinjen. Inte ovanligt att föräldrar ringer och skriker i luren.
På en av skolorna blev hon själv utsatt för våld.
– Jag gick emellan när två pojkar slogs, då en av dem slängde ett hopprep runt min hals och försökte strypa mig. Händelsen polisanmäldes, men pojken blev aldrig avstängd från skolan.
Eftersom hon redan tidigare upplevde arbetsmiljön som ohållbar i Luleå, valde Theresa Palo att i stället, under en termin, jobba på lilla Töreskolan i Kalix kommun.
– Helt annorlunda, som att byta jobb. Förutsättningarna och stödet var helt otroligt för oss lärare. Vi hade specialpedagoger, kuratorer, assistenter och tillräckligt med skolsköterskor också.
Därför vänder hon sig mot den föreslagna inriktningen på centralisering och stordrift i Luleå.
– Man blir så anonym då. Jag har varit på större skolor tidigare och kände mig väldigt ensam. På mindre skolor däremot stöttar man varandra som en familj, löser problemen tillsammans när det är jobbigt och tufft. Vi känner alla barnen också, vilka barn som har det extra svårt.
I debatten skapas nu en klyfta i verklighets- och problembeskrivningarna, mellan å ena sidan politiker och tjänstemän på barn- och utbildningsförvaltningen och de berörda lärarna, å den andra.
– De ser aldrig hur vi har det. Vi har haft politiker på besök på skolan som bara säger "Oj, vad bra ni jobbar". Det är inte det vi vill höra – vi vill veta hur vi får mer hjälp. Men responsen är lika med noll.
Vilken är din uppmaning till de styrande i Luleå?
– Ta ett helt omtag och involvera alla som jobbar på golvet. Skolchefen säger att skolan måste effektiviseras, eftersom det saknas lärare. Varför funderar de inte i stället över varför lärarna vill säga upp sig? Yrket måste bli mer attraktivt. Vi går på knäna nu.
Det är med viss sorg hon kastar in handduken och i stället återvänder till ingenjörsjobb inom Riksbyggen.
– Eleverna är i grunden jättefina, och det har varit jobbigt att lämna kollegorna på Ängskolan. Vi har haft en otrolig sammanhållning. Men jag är tacksam över att jag har ett annat yrke att falla tillbaka på.
Samtidigt får hon mycket stöttning i sitt beslut av andra kollegor.
– Många lärare, helt okända för mig, hör av sig, säger att de också vill sluta som lärare och letar efter andra jobb nu. Bara senaste dagen har jag har fått tolv meddelanden och mejl om det.
Kommer du någonsin gå tillbaka till läraryrket?
– Jag vet att jag alltid kommer behövas, men just nu ser jag mest fram emot mitt nya jobb. Tänk bara en sån sak som en timmes lunch. Som lärare hade jag i bästa fall 30 minuter, och mycket av den tiden gick åt till att lösa konflikter, säger Theresa Palo.