Snart är det dags att summera tiden som riksdagsledamot. Men först bjuder Krister Hammarbergh våra läsare på en inblick i sin vardag. En vardag bland de svenska politikertopparna, med möjlighet att påverka Sveriges lagar och framtid.
Tisdag morgon kommer han enligt den vanliga rutinen med flyget från Luleå och möter upp vid ingången på Riksgatan 1, Helgeandsholmen mitt i Stockholm.
I entréhallen låg ursprungligen Riksbanken och det syns fortfarande på miljön.
Han pekar på det lilla postkontoret och två stora målningar från förra sekelskiftet som hänger i taket.
– De visar på styrkan i svensk ekonomi – skånskt lantbruk och norrländskt järnbruk, berättar han.
Han låter sig fotograferas ur ett grodperspektiv under tavlan med det norrländska motivet och under tiden går den norrbottniska socialdemokratiska riksdagsrivalen Leif Pettersson förbi. Han hälsar hjärtligt och skrattar åt fotograferingssituationen.
Krister startade sin politikerbana i ungdomsförbundet när han gick i gymnasiet. Vid 18 års ålder blev han inröstad i kommunfullmäktige i Luleå.
När mandatperioden går ut i september slutar han i riksdagen och tänker inte ställa upp för val på några listor. Orsaken till att han tog beslutet är att han ska få barn igen.
– Riksdagslivet består av att packa upp och att packa ner. Jag vill inte vara borta så mycket när barnet är litet.
Han är inte sentimental över att lämna riksdagen.
– Man har fattat ett beslut och sedan är det så. Vill du ha kaffe? frågar han och börjar gå mot riksdagens kafeteria.
Som huvudregel är Krister Hammarbergh i Stockholm tisdag till torsdag. Han bor i en etta i innerstan som riksdagen äger.
När han började hade han planer på att hinna njuta av storstadslivet på kvällarna, men istället sitter han oftast på möten eller plöjer olika handlingar.
– Jag har varit på Dramaten en gång och på hockey en gång under mina 13 år här.
Han arbetar uppåt 60 timmar per vecka, varav en stor del av tiden går åt till att läsa på i olika frågor.
På tisdagarna och torsdagarna är det utskottsmöten på förmiddagen. Krister sitter i justitieutskottet. Ansvarsområdena är framförallt lagstiftning som berör brottsrätt och processrätt samt kriminalvården, åklagarväsendet och polisen.
– När justitieutskottets lagförslag frågor presenteras för riksdagen har jag i regel varit med och skrivit texten, berättar han.
På senare år har han arbetat mycket med polisens nya organisation och nu håller han på att följa upp hur det har gått.
– Utskotten är själva kärnan av riksdagsarbetet. Där har man sin hemvist och man blir expert på det egna utskottets frågor.
Men det gäller också att vara bred, framförallt i frågor som berör den valkrets där man bor.
– I Norrbotten handlar det mycket mineraler, infrastruktur och om Försvarsmakten.
Han håller noggrant koll på alla lokala medier och försöker fånga upp vad opinionen tycker.
Många gånger har han tagit med sig partiledare och andra centrala politiker på besök i Norrbotten för att de ska få en korrekt bild av vad som sker i hans valkrets.
– Senast hade jag med mig Beatrice Ask från Försvarsberedningen. Jag tycker det är viktigt att hon har träffat Norrbottensförbanden när hon ska jobba med försvarsfrågor.
Tisdag eftermiddag är det riksdagsgrupp. Då träffas alla partierna enskilt så att ledamöterna kan informera varandra om vilken inställning partiet har i beslut som ska fattas under resten av veckan.
– När det blir votering följer man alltid partigruppens linje.
Onsdagar och torsdagar är det plenumdebatter och voteringar.
Om det är EU-nämnd eller om han ska göra några resor med utskottet, brukar det ske på fredagarna. Övrig tid arbetar han hemma i länet.
När kaffet är uppdrucket går han ut på balkongen, visar utsikten och röker en cigarett under det karakteristiska lejonet, innan vi fortsätter rundturen i riksdagens korridorer.
Kammaren är riksdagens hjärta. Här sitter de 349 folkvalda ledamöterna när beslut ska fattas. De är placerade efter valkretsar oavsett partitillhörighet. Den som har flest tjänsteår sitter längst fram. Krister har stolen bredvid Leif Pettersson.
Från voteringarna kan man inte skolka, men det finns en speciell sorts utkvittningssystem, en gammal uppgörelse mellan partierna, i fall någon skulle bli akut sjuk.
– Det är ju inte meningen att ett riksdagsbeslut ska påverkas av att någon bryter benet.
Voteringstavlan längst fram åskådliggör röstresultaten. Talmannen och vice talmannen har sina egna platser och i talarstolen får riksdagsledamöterna stå och debattera.
– Alla debattinlägg klockas och man måste hålla sin tid.
På åhörarläktaren finns utrymme för besökare och press.
Krister går alltid i kostym på jobbet. Alla som arbetar i riksdagen måste ha prydlig klädsel.
– Det har hänt att någon enstaka ledamot har kommit i t-shirt i starten av sin karriär, men det brukar inte hända mer än en gång. De åker nämligen ut om de inte har kavaj. Oftast har de varit från två särskilda partier, säger han och ler underfundigt.
För dessa tillfällen finns det lånekavajer att använda.
– Det är tv-sänt och det är demokratins högborg i Sverige. Man ska visa respekt och då kommer man inte i t-shirt. Kavaj är förresten ett fantastiskt plagg med alla sina fickor. Var ska man annars ha sin telefon och sina glasögon?
Krister känner att han har haft en reell möjlighet att påverka i riksdagen, men det tog några år att komma in i arbetet. Den första mandatperioden i riksdagen är en lärotid för alla berättar han.
– Du kan inte sitta och vänta utan måste ta tag i saker själv, läsa på i god tid och veta vilka personer du ska prata med.
Vad är skillnaden mot att vara kommunpolitiker?– Här är det en helt annan professionell nivå. Riksdagen är en 400 gammal institution. Det är en väloljad maskin med skickliga tjänstemän som hanterar tusentals motioner varje år.
Att vara kommunpolitiker var däremot väldigt handfast och det kunde han sakna i början.
– Det var ju nästan så att vi kunde besluta om enskilda avlopp. I riksdagen är det mycket längre processer, men det vi beslutar om får också större genomslag.
Han umgås sällan med andra än partikamraterna, men visst har det hänt att han har tagit en kopp kaffe ihop med någon utanför partiet.
– De allra flesta har en god och vänlig attityd till varandra, är trevliga och hälsar. Man måste skilja på sak och person.
Vad är det mest dramatiska du har upplevt under dina år i riksdagen?– Det var nog när vi blev extrainkallade mitt under julstängningen efter tsunamin i Thailand. Det var då vi beslutade att öppna sekretessbelagda forskningsregister för att kunna identifiera avlidna barn utan tänder.
Vi går vidare till den gamla två kammarriksdagen med sina vackra salar som fortfarande används till seminarier och gruppmöten.
Den ståtliga sammanbindningsbanan var förr ett slags uppehållsrum där första- och andrakammarpolitikerna kunde träffas och prata ihop sig. Idag används det till officiella middagar.
I taket finns ett runt fönster med alla landskapsvapen, åtminstone de som fanns när huset byggdes. På väggarna hänger porträtt av talmännen. Per Westerberg är avbildad med en kopp kaffe i handen.
– Hans stora reform var att vi fick ha kaffe i kammarsalen. Det förbjöds på 1700-talet och förbudet hängde med i flera hundra år. Alla trodde att det var för att man inte skulle grisa ner, men i själva verket var det för att man på 1700-talet inte ville att man skulle importera lyxvaror och då förbjöd man lyxvaror.
Vi går in i Östra riksdagshuset, granne till slottet, och tittar på den tjusiga entrén med sina marmortrappor och kolonner. Här öppnar kungen riksmötet varje år i september. I huset finns alla utskottens sammanträdesrum.
Vi passerar också riksdagens eget gym med tillhörande omklädningsrum och en liten rund pool.
– I den tog min son Erik sina första simtag en sommar, berättar Krister.
På väg till hans arbetsrum promenerar vi genom kulvertarna som binder samman riksdagens hus. Överallt måste han dra sitt passerkort.
– Det blir mer och mer säkerhetstänkande här, men det har också varit rätt mycket incidenter. Säkerhetsavdelningen har en betydande samling av knivar som de har samlat in.
Krister är för egen del inte orolig för knivattacker. Men att glömma passerkortet är katastrof.
Till sist kommer vi till hans rum och han kommenterar lite ursäktande oredan på skrivbordet. Om några månader är det dags för honom att städa ur kontoret och lägenheten och sedan reser han hem för gott till sin familj på Mjölkudden i Luleå.
Förlossningsdatumet är beräknat till den 3 mars och han är hela tiden i beredskap att kunna boka ett flyg hem.
– Går det snabbt så kanske jag ber Erik skjutsa in min fru till förlossningen, säger han och ler.