Det går alltid att vrida och vända på saker. Hitta fördelar, leta nackdelar, argumentera för och säga emot.
När väl det är gjort är det dags att bilda sig en uppfattning.
När det gäller sport blir det ofta kvalificerade gissningar baserat på statistik, det som tidigare hänt, vad man ska tror ska hända, måhända viss kunskap samt några skopor sunt förnuft.
När det gäller basket kan det vara svårare än så – i alla fall när ämnet är LF Basket.
De senaste tre åren har klubben befunnit sig nära avgrunden och förra säsongen blev till sist en enda lång plåga – frånsett några hyggliga slutspelsmatcher mot Borås.
Jag skulle nog säga att inget lag i norrbottnisk idrottshistoria kan ha blivit så utskällt – inte minst av NSD – och med all rätt. LF Basket säsongen 2013-2014 var till vissa delar en samling viljelösa spelare utan karaktär, utan stolthet, med en eländig inställning till basketsporten och därmed sitt eget yrke.
Det är med den bakgrunden som stans nye sheriff Peter Öqvist satt ihop sitt lag, sitt alldeles egna LF Basket, som den här vintern ska söka upprättelse och vinna tillbaka folkets kärlek igen. Något ett lag och dess spelare gör genom ett vinna matcher, visa passion, glädje och hålla en hög kvalité.
När jag tittar på det gäng Peter Öqvist jobbat ihop tror jag att allt detta faktiskt finns.
Christopher Ryan och Jonathan Person kommer bilda en ung, helsvensk bakplan som blir spännande att följa.
Lagets fyra importer Alex Wesby, Jaraun Burrows, Haukur Pâlsson och nye greken Alexandros Sigkounas är handplockade för att passa Öqvists upptemposystem där många ska kunna mycket och alla ska kunna spela lite överallt. Men framför allt; Peter Öqvist, Håkan Larsson och Lars Mosesson har gjort allt i sin makt för att säkerställa att ingen ny Kodi Augustus finns i gruppen.
Men självklart finns det brister i det lag som Sundsvall Dragons förre guldtränare snickrat ihop under våren och sommaren. Jag hade gärna sett en stor pjäs som kan kan försvara på low post och matcha upp motståndarlagens insidebjässar.
LF har, vad jag kan se, bara en en enda stadig trepoängsskytt. Han heter Adam Rönnqvist och är en 15-minutersspelare.
Pâlsson kan ibland. Person då och då. Wesby någon gång i mars. Ryan vette tusan. Burrows och greken sällan eller aldrig. Detta kan förstås bli ett problem.
Men jag väljer istället att se atletismen, mångsidigheten, speeden och att det med stor sannolikhet kommer bli jäkligt underhållande.
Hur långt det räcker?
Ska vi våga säga semifinal...