Zahra Gouhari kom till Sverige med en ettårig son i början på 1990-talet. Via Stockholm och en by utanför Kristineberg kom hon till Luleå.
- Vi flyttade till Luleå när jag efter två år fick permanent uppehållstillstånd. Då kom också min man hit.
Det var framförallt av omtanke om barnet som Zahra och hennes man ville lämna det oroliga Iran. De kommer från huvudstaden Teheran och hon var bara 19 år när hon lämnade hemlandet.
- Jag hade gift mig när jag var 17 år. Efteråt har jag ångrat att jag inte skaffade mig någon utbildning. Istället köpte jag en stickmaskin och stickade kläder åt folk, säger hon.
Gick restaurangutbildning
I Luleå födde Zahra i rask takt ytterligare två pojkar. Maken öppnade restaurang Chattanoga i Postens gamla lokaler på Bergnäset.
När yngsta barnet var ett år gammalt började Zahra Gouhari studera svenska för invandrare vid Komvux. Hon drömde om att bli polis men slog det ur hågen när hon fick klart för sig att utbildningarna finns i Umeå och Stockholm. Istället gick hon en restaurangutbildning.
- Vi var 15 invandrare som gick utbildningen, säger hon.
Hon jobbade i många olika restauranger efter utbildningen, bland annat i makens Chattanoga. Vid sidan om åtog hon sig uppdrag som tolk.
Pratar med gästerna
När Komvux sökte chef till sin restaurang, Café Matbiten, fick hon jobbet.
- Nu har jag varit här i nästan sju år. Arbetsuppgifterna är roliga och jag har bra arbetskamrater. Jag trivs med att ha mycket folk omkring mig. I början var jag ganska blyg men det är jag inte längre. Jag tycker mycket om att prata med gästerna som kommer från en massa olika länder och har lärt känna många av dem.
I Zahra Gouharis arbetsuppgifter ingår bland annat att beställa och ta emot varor, och sköta ekonomin och redovisningen.
- Sedan får jag förstås lösa problem som uppstår och om någon är borta hoppar jag in istället. Jag lagar inte mat men kan sköta grillen, göra sallader, torka bord och annat. Det är självklart för mig att hjälpa till med det praktiska när det behövs. Jag är ingen chef som bara sitter vid bordet på kontoret, säger hon.
Svensk husmanskost
Mellan varven får Zahra gå chefsutbildningar.
- Det är roligt att få lära sig mer och mer, sedan lär jag mig saker här varje dag, säger hon.
Café Matbiten erbjuder allt från fika med fikabröd och smörgåsar till svensk husmanskost. Så mycket utländsk mat blir det inte även om så många av gästerna kommer från andra länder och andra matkulturer.
- När kocken var från Libanon ordnade hon ett libanesiskt julbord som blev väldigt populärt, säger Zahrah.
Hon berättar att den svenska husmanskosten erövrat också hennes hem.
- Våra söner har ju vuxit upp med svensk mat i förskola och skola och vill ha det. Nog lagar vi iranskt också ibland, säger hon.
Familjen bor i villa på Hertsön och Zahra berättar glatt om bra grannar och svenska vänner.
- Vi umgås mycket med en läkarfamilj som bor nära. Vi äter, går på bio och gör andra saker tillsammans.
Hon trivs bra i Luleå men vinterns kyla och mörker upplever hon som tung. Om det inte vore för de tre sönerna så hade familjen kanske flyttat till Stockholm.
- Min syster och min mans bror bor i Stockholm, och kompisar som vi haft här har flyttat till Stockholm.
Det var en stor omställning för Zahra Gouhari att komma till Luleå från Teheran som har ungefär åtta miljoner invånare.
- När mamma skulle komma och hälsa på hos oss sa min syster som bor i Stockholm till henne att Luleå är en stad utan invånare. Mamma tyckte att det var lugnt och skönt här. Det är stressigt i Teheran, folk springer hit och dit hela tiden.
Kontakt via Skype
Zahras mamma har inte varit i Sverige mer än en gång. Istället har Zahra åkt till Teheran för att hälsa på.
- När barnen var små var jag där med dem en eller en och en halv månad varje sommar i många år. Nu vill pojkarna inte längre följa med. De vill stanna hemma här och ta hand om vår hund!
Förutom mamman har Zahra en bror, två systrar och många släktingar kvar i Teheran. Hon saknar dem men berättar att hon har kontakt med dem via Skype.
- Vi pratar med varandra och ser varandra. Det känns som att vi verkligen träffas och det gör att jag inte längtar så mycket som jag annars skulle göra, säger hon.