Leif Mettävainio är besviken på kommunens utredning.
I december förra året fick Leif Mettävainio beskedet han längtat efter. Pappa Yngve hade fått plats på ett äldreboende i Luleå.
Sonen hade i flera månader försökt få in sin far på boende efter att demensen blivit allt värre. Vid ett tillfälle i november gick Yngve ut i sommarskor och ramlade och slog sig. Leif visar en bild på sin pappa efter incidenten. Han har en stor blåtira på ena ögat och rivsår över hela ansiktet. Så beskedet om att han beviljats boende var en rejäl lättnad.
– När han fick platsen kändes det jättebra.
Fadern opereras och återvänder till boendet. Där är han kvar i cirka en månad, innan han förs till sjukhus på nytt. Denna gång efter att ha klagat på magsmärtor.
Vid 22-tiden får Leif ett samtal från sjukhuset. Han och hans fru är hemma och firar hennes nya jobb. Det får ett abrupt slut när personen som ringer levererar beskedet som ingen vill få.
– "Han har dött i hjärtstopp." Man blev ju chockad. Det skreks.
Efter 21 år på annan ort flyttade Leif för ett tag sen hem till Luleå för att komma närmre sina krassliga föräldrar, och få in sin pappa på ett äldreboende.
– Jag tänkte att han kanske kunde bli som min farmor. Hon blev 99 år. Jag såg att han blev mer och mer dement, men tänkte att han ändå kan ha det ganska behagligt på ett äldreboende och leva länge. Och sen blev det så här.
I den utredning som kommunen har gjort efter olyckan kommer man fram till att vården har följt rutinerna och inte brustit i sitt ansvar. Leif anser förvisso att det var svårt att förutse pappans handlingar men menar att den innehåller ett antal faktafel. Bland annat står det att pappan dog av en hjärtinfarkt istället för hjärtstopp och att han inte lidit av oro förrän efter olyckan. Enligt honom själv ska både han och familjen ha påpekat Yngves oro till personalen ett flertal gånger.
– Han ringde mig 19 gånger på julafton, och massor av gånger till sin bror och till sin särbo. Om inte det är oro, så vet jag inte.
Leif Mettävainio är tveksam till att utredningen kan resultera i något bra.
– Vad kan den leda till om den redan från början är fel?
Han är nu osäker på vad som är bäst för hans mamma som har hemtjänst.
– Vi försöker få boende till henne också, men nu tänker jag om det kanske är bättre med hemtjänst? Jag vet inte.
Kommunen vill inte svara på våra frågor om Leifs invändningar, men uppmanar honom att höra av sig.
– Vi pratar inte om vare sig diagnos eller oron i media. Men om han har funderingar kring utredningen, så är han välkommen att höra av sig till mig, eller till vår samordnare som gjort utredningen, säger Monica Forsberg, verksamhetschef för vård- och omsorgsboenden i Luleå kommun.
Två månader efter faderns bortgång är sorgen alltjämt tung hos Leif.
– Det är fruktansvärt. Varenda människa jag träffar frågar "hur är det?", och jag kan inte alltid svara "nä, det är sådär", så jag säger att det är ganska bra, men att det är lite tråkigt med pappa fortfarande.