När detta skrives är min gamla rumpa vilande på en gammal rankig stol i mitt gamla skrivarhörn i vår gamla sommarkåk (byggd 1891) på gamla Orust i Bohuslän, latitud 58.20, longitud 11.84.
I går sken solen och det var 21 grader varmt i vattnen här omkring, men idag strilar ett fint regn som gör gott åt vår gamla gräsmatta och passar bra till krönikeskrivande då andra äventyr synes mindre lockande.
Mellan träden genom diset ser jag Havstensfjorden som alltså idag är mindre glittrande än vanligt. Och jag sitter här i mitt trygga bo och relativa välstånd och tänker på klyftor, dock icke sådana man får fram när man skalat en mandarin, eller sådana som äventyrslystna kvinnor och män störtar sig ut ifrån med en liten bräcklig skärm på ryggen (har dom inte läst om Ikaros flygförsök?), ej heller de klyftor som kan skådas på gamla bystbilder av Marilyn Monroe.
Nej jag tänker på de klyftor som skär tvärs igenom vårt vackra samhälle, vår vardag. Klyftor som förfular vårt sociala landskap och som får en att känna sig förflyttad bak i tiden då grevar och baroner höll folk på plats med sina vidriga maktanspråk. Tider som skiljer sig föga från gångna, de är bara bristfälligt gömda under modern retorik och ytlig kosmetika, samt välvilligt understödda av vårt medeltida kungahus.
Jag minns en tid för inte så länge sedan då vi socialister blev hånade som extremister när vi visade på dessa klyftor, hur vi titulerades som ”Avgrundens folk”, hur vi registrerades av sossarnas hemliga polis, hur vi avlyssnades av SÄPO och hotades av nazister. När arkiven öppnades och jag fick se det som handlade om mig fann jag en försvarlig bunt. Men inget annat än sånt som hela tiden varit öppet för var och en som kunde läsa innantill i Proletären.
Jag minns en debatt på 90-talet då professor Bo Södersten (S) drog fram begreppen ”närande” och ”tärande”. Alla som inte producerade varor var i princip tärande, vårdpersonal, arbetslösa, konstnärer, mammalediga, spårvägskonduktörer o s v.
Men knappast bankdirektörer och Volvochefer. Det hävdades även från högerhåll att skillnaderna, klyftorna, var nödvändiga för samhällets fortskridande, annars var risken att folk lade av att arbeta. Om moroten togs bort. Känns snacket igen? Allianstugg. Björklundnonsens. Lööffällning. Moderatljug.
I Almedalen nyligen, tycktes emellertid alla vara överens: Klyftorna måste bort! (Jag rekommenderar mina läsare att gå in på Google och se vad som kommer fram under ordet Opportunism.)
I sommar har jag läst om Strindbergs ”Tjänstekvinnans son” skriven 1886 och i den boken kan man läsa följande enkla men tankeväckande reflexion: ”Samhället lyder Archimedes lag om vätskors jämvikt i kommunicerande rör. Båda ytorna strävar att komma i samma läge. Men jämvikt kan endast inträda genom att den högre ytan sänkes, varigenom samtidigt den lägre höjes. Det är dit det moderna samhällsarbetet strävar. Och det går dit! Säkert! Och sen blir det lugn.”
Jo, minsann. För 131 år sedan skrevs detta. Skall vi skratta eller gråta?
Alltså det är en given sak att Strindberg hade rätt, det inser var och en, även om han var väl optimistisk vad gäller förändringstakten. Och så underskattade han förstås motståndarnas styrka såväl den pekuniära som den militära. Det är nog ingen tvekan om att en överväldigande majoritet av klotets innevånare vill ha bort det kapitalistiska systemet och dess obarmhärtiga rovgirighet. Men hur? Det är den eviga frågan. HUR?
Självmant flyttar dom inte på sig.
Jag har ett förslag, men jag säger ingenting.