Sitter i vår lilla lya i Stockholm och skriver detta. Den är en liten en på 29 kvadratmeter, som vetter ut mot en stor och just nu fagert blomstrande innegård. Det är givetvis husets kvinnor som vattnar, ansar och planterar. En jättelik kastanj har blommat ut, men skänker en behaglig skugga, för just idag är det sommar. Riktig sommar.
”Svensk sommar”, hör jag en röst som svävar liksom förment opolitiskt från Almedalen.
En riktigt svensk sommardag? Jag har sagt det själv många gånger utan att tänka på vad jag egentligen säger.
Men vad är det för något?
Är det en brygga nånstans vid en sjö i Dalarna där kritvita barn stojar och skriker och livet är just bara stoj och skrik och mamma som ropar ”kom nu ungar så blir det jordgubbar med glass.”
Svenska jordgubbar.
Endast Sverige svenska jordgubbar har. Det har jag också sagt. Dumt sagt.
Just nu förs det ett herrans liv om huruvida våra svenska jordgubbar är förfalskade där de säljs på gator och torg av folk av okänd härkomst. Så förskräckligt då.
Eller är det vita segel på fjärdar och hav? Samtidigt som Majken, ensamstående fyrabarnsmamma i Ödeshög, grubblar över hur hon skall kunna få ihop det så att hon kan skicka ungarna till äventyrsbadet i Mjölby. Och i samma ögonblick kantrar en av flyktingar överlastad gummiflotte i vattnen utanför Lampedusa.
Men stopp och belägg. Stäm ner tonen Wollter. Skulle vi inte ha rätt att njuta av vår underbara sommar, den korta men så ljuvliga, med matjesill och nubbe och midnattssol och solbränna och lite mygg och lite sol vind och vatten?
Självklart, bara vi fortsätter att vara människor.
Lisa och jag började vår sommar redan första april och det var inget skämt. Vi har ju gått i pension båda två nu och får kanske en tid av lycka innan det är dags för den stora flytten. Så vi drog till Italien, till en liten stad vid namn Monteglia, på italienska västkusten någon mil norr om det område som kallas Cinque Terre. Och det gjorde vi rätt i. Vi kunde bada i det ännu lite svala medelhavet redan till påsken och vi kunde ge oss ut på svettdrivande vandringar i bergen. Eller så kunde vi sitta i baren och ta en cappuccino tillsammans med en skål av den oöverträffade italienska glassen spetsad med italienska jordgubbar.
Vi var där i två månader och kom hem lagom till att mötas av svenska syrener, svensk färskpotatis och svenska galningar i den politiska debatten. Jag skall inte fördjupa mig alltför mycket, jag vill ju inte att mina läsare skall få det surt där i hängmattan, men skulle vi inte kunna enas om en enkel sak: det finns inga speciellt svenska värderingar så som på senare tid gjorts gällande från höger till vänster. Vi har Kebnekaise, Malmö FF, Göta Kanal, ett mossbelupet kungahus, Ormberget, Selma Lagerlöf, stekt strömming, gravad lax (det finns inte i Moneglia för de använder inte dill) och vi har Zlatan, gott om gäddor, en massa skog, mycket vatten, ibland ett jävla gott humör, men fanimej om vi har några speciellt svenska värderingar.
Jag har varit runt vårt arma klot och sett det mesta inbillar jag mig, och jag vet att folk överallt gråter åt samma saker, skrattar åt samma saker, älskar samma saker. Och blir förbannade över samma saker: orättvisor, myndigheters övervåld, överklassens arroganta girighet – överklassen räknas inte som folk och för övrigt saknar de värderingar som inte kan räknas i pengar. Men alla vi andra vanliga människor delar samma värderingar över allt på vår jord. Framtiden saknar gränser. Tro mig.