Winnerbäck lämnade idet till sist
KONSERTLARS WINNERBÄCKSödra hamnscenen Lördag, kl. 23.30
Lars Winnerbäck vid sin trygga plats bakom mikrofonstället. FOTO: Tobias Åkeblom
Foto: Tobias Åkeblom
Svårt att säga. Det här är första gången jag ser honom live så jag har inget att jämföra med, men jag tror inte att Winnerbäck brukar vara överdrivet entusiastisk på sina konserter. Han är liksom ingen frustande, testosteronstinn Ulf Lundell, utan snarare en snäll nallebjörn som ler sött och klappar beskyddande sin publik på huvudet. Det är hans stil, den icke bredbenta. Hans Jesus-liknande utseende blir därför väldigt lämpligt i sammanhanget.
Innan konserten ser jag Winnerbäck sitta med familj och vänner i hotellbaren. Han pratar behärskat och vuxet med hela bordet samtidigt som hans son klänger på honom. Den godhjärtade patriarken - precis samma intryck som man får av honom när han står på scenen.
Pappa Winnerbäck sjunger pretentiöst om Gud, kärlek och vänskap. Till tonerna av irländska stråkar och ett mjukrockigt band. En hemsk kombination på pappret. Men mitt missnöje har ingen chans mot atmosfären som skapas när tio tusen människor jublar euforiskt. Jag tycker inte ens att de irländska stråkarna, som jag i vanliga fall skyr mer än pesten, låter illa. Häpnadsväckande.
Stort och mäktigt, givetvis med en sådan fantastisk publik, men topparna kommer under de lugna numren, när Winnerbäck tar ned tempot och låter bandet vila. Som i vackra Elegi, där Winnerbäck sjunger med stor känsla utan att hamna på fel sida av blödig-gränsen.
De rockigare numren får inte något riktigt lyft. Från publiken ja, men inte från Winnerbäck själv, som ser ganska obekväm ut vid sitt mikrofonställ. Winnerbäcks melodi- och harmonispråk bjuder heller inte på många överraskningar, vilket gör att långa delar av konserten går på tomgång. Låtarna flyter ihop till en pubrockig sörja, undantaget den obarmhärtigt ösiga Elden.
Men det tar sig. Det verkar som att Winnerbäck behöver värmas upp. Han måste precis som mig insupa atmosfären för att uppskatta situationen. Så efter att ha mottagit en outtröttlig lavin av publikens kärlek under drygt en timme, vågar han lämna sitt trygga mikrofonställ och tar en tur runt scenen, uppsluppet skrattandes. Det satt långt inne, men när den slöa nallebjörnen Winnerbäck äntligen kommer ut ur sitt ide, är även hans rocklåtar riktigt bra.
Så jobbar vi med nyheter