Någonstans har Staffan Westerberg sagt att det är teaterbilder han ställer ut, det han gjort på gammalt trä. Han målar för att han inte längre kan spela teater. Träbitarna är gamla, en del av det han målat på ser ut att ha legat i vatten i många år och på något sätt överensstämmer det med bilderna och texterna som Westerberg satt på dem. Det är en gammal mans filosoferande på ett underlag som också är märkt av många år.
Det är en utställning som kommunicerar med betraktaren på ett helt annat sätt än andra utställningar som vid tillfället visas i Uppsala konstmuseum. Westerberg ska inte ses på avstånd, man måste gå honom inpå livet och ta till sig hans tankegångar. En del bilder har fått tankarna direkt målade på verken, andra finns på små anslag under. Mycket handlar om åldrande och död och de framstår som odödliga i sin blandning av humor och sorg. Kanske allra bäst är dessa rader:
”Hon ser ut som en gumma som går stigen fram, mumlandes:
– Knulla är väl inte att tänka på, jävla glesbygd.”
Det är Staffan Westerbergs bild av tillståndet i landet. Vi skrattar, men när vi skrattat färdigt finns något annat kvar och vi ser ett inland i midvintertid med gårdar med mörka, frostiga rutor och gårdsplaner dolda av snö.
Sedan finns en gubbe på en lapp under ett annat konstverk:
”Döden har varit min lekkamrat på teatern. Nu leker han med mitt gamla liv. Jag är rädd.”
Och så lyfter Staffan Westerberg på sorgfloret på en brädstump där han målat blommor, blå och vita. Med stora bokstäver låter han dysterheten vara och skaldar: ”Kärlek är en fågelholk / ingenting särskilt / så får man lust att häcka och då blir det ett himla liv i trakten.”
Det är ett 60-tal målningar i Westerbergs stillastående teater. Flera av dem var gåvor till hans teaterkamrater och har personliga dedikationer. Bland mottagarna finns Luleåskådespelaren Sara Arnia.
Bland texterna finner vi också hur Staffan Westerberg blev en teaterns man. Han beskriver hur han 1946 klädde sig till Lucia, hur mamma grät av lycka och hur han sedan gick till sin pappa, LKAB-disponenten i Luleå:
”Då reste sig pappa ur sängen:
Pojkjävel, du ska bli ingenjör.
Där föddes nog en teaterpoet.”
Det är Daniel Werkmäster, museichef på Uppsala konstmuseum och Pontus Lindvall, frilansande curator och konstnär, som curerat utställningen. Luleå konsthall eller Norrbottens museum bör se till så att också Luleåborna får ta del av Staffan Westerbergs filosofiska uttryck i text och bild.