Förväntningarna på framtiden var höga på 70-talet i Luleå. Man såg framför sig glada dagar med välbetalda jobb och en rejäl befolkningsökning. Spadtag togs, bostäder och hela kvarter byggdes. Anledningen var Norrbottens Järnverks stora paradprojekt Stålverk 80. Ett stålverk som aldrig blev byggt efter ett förändrat konjunkturläge och minskad efterfrågan på svenskt stål. I närheten av Victoriahamnen, på det jättelika Koksverkområdet var platsen för det tilltänkta stålverket.
Men för att kunna tillverka mer stål behövdes det också mer koks. Den kokstillverkning man hade då, och har än idag, skulle fördubblas. För detta ändamål beställdes en så kallad förvärmare av en tysk firma och efter flera år stod bygget färdigt. 1975 var året då den för tiden högteknologiska anläggningen togs i bruk. Under några månader slet man för att få den att fungera i produktionen. Men det gick bara inte och man var tvungen att ge upp. Projektet visade sig vara ett 74 meter högt misslyckande inte anpassad för nordsvenska vargavintrar.
– Sedan var det ett för komplicerat sätt att föra över kokset. Det var för ny teknik, berättar Sven-Eric Ronnebjer, säkerhetssamordnare på Koksverket.
En stor och slät, skyskrapeliknande byggnad som blänker i höstsolen, det är förvärmaren i oktober 2011. Att den bara är ett monument från en tid full av hopp och framtidstro är svårt att tro när man ser den utifrån. Som den högsta byggnaden på Koksverksområdet, och bara ett fåtal meter lägre än masugn 3, så ger den ett respektingivande intryck. Den här felberäkningen är så att säga svår att sopa under mattan. En liten anspråkslös blå dörr leder in till bottenplan. Här har man ändå tagit ytan i anspråk. Det förvaras cyklar och lite andra lösa föremål. Företagets unimat där arbetskläder byts ut finns också här. Elströmmen är fortfarande igång och därmed är trapphuset ratat till fördel för hissen när vi åker upp på taket.
Det första man lägger märke till är stora och rostiga järnföremål med mjuka siluetter som upptar det mesta av takytan. Användningsområde 1975 är oklart. Det andra är höjden över havet. För högt är det och darrar i knäna, det gör det också. Utsikten är såklart fantastisk. Ytorna är enorma och landskapet till stor del obrukat. Åt ena hållet ser man platsen för det tilltänkta Stålverk 80. Åt andra hållet ligger hamnen med lastfartygen och ännu längre ut delar av skärgården.
– En del åker upp hit för att kolla isläget. Man ser ända ut till Klubbviken, säger Sven-Eric Ronnebjer.
Trots att vi är mitt över ett fabriksområde känns luften klar och stilla. Ett vitt växande moln pyser ut från en intilliggande byggnad. Det är 60 kubik sjövatten som man släcker koksen med. En gång i kvarten, varje dag, året runt. Efter över 30 år med isvindar, stekande sommardagar och vintrar med snöstormar har naturen till slut beslutat sig för att ta över förvärmaren. Mitt bland järnkolosser och trötta skorstenar har det börjat gro. Det växer mossa och gräs mitt på taket. Och inte bara det, mitt i allt står en pigg, meterhög björk. Till synes välmående och i högsta grad levande i sin döda omgivning.
– Mina arbetskollegor trodde mig inte när jag berättade. Det måste ha kommit med luften, säger Sven-Eric Ronnebjer.
Vi tar trapporna ner. Här och var har någon klottrat på väggarna och på dörrarna. Räcken och ventiler är täckta med tjocka lager sot. Det är inte helt mörkt även om belysningen är mycket dunkel. En stol står framställd mitt på golvet, där någon suttit för att övervaka en del av produktionen under de månaderna 1975 då man fortfarande var övertygad om att det snart skulle fungera.
Den tyska firman som fick order om förvärmaren och således byggde den gick i konkurs när projektet visade sig vara misslyckat.
– Vi betalade ett antal miljoner som en symbolisk summa. Men det var firman som fick ta den största smällen. Ska man leverera något så ska det fungera. I dagsläget skulle vi nog aldrig ha behövt den. Det var en anläggning på fel ställe.
Väder och vind har tärt på byggnaden. Även om planerna för förvärmaren är just ingenting så måste man snart göra något åt taket.
– Vi måste plocka ned grejerna på taket inom en snar framtid. Annars kanske de ramlar ner i huvudet på oss nere på marken. Men det skulle kosta enorma pengar att plocka ned och skrota förvärmaren. Dessutom finns det risker med den höga höjden. Oftast är det värre att riva en byggnad än att bygga upp den, menar Sven-Eric Ronnebjer.
Förvärmare byggdes även i Kanada och Frankrike. Ingen av dem är i drift idag.