Andra delen i konserten blir således en 30 minuter lång resa med skivans huvudkaraktär Jonathan Steel.
Det är fullsatt i Sora Salen, och de få ståplatser som fanns att köpa är slutsålda. Med en ful avundsjuka sitter jag här i en stol och ser mina vänner från Överkalix stå längst fram och hänga på stängslet. Jag får glädja mig med att jag slipper trötta klövar och någon annans kroppsodör i håret.
Men stämningen i Stora Salen minuterna innan det är dags, är minst sagt munter och mysig. Några lätt överförfriskade herrar drar igång en liten allsång, I WANNA BE SOMEBODY!
Och äntligen börjar det. Ett intro av sirener och helikoptersmatter och korta låtsnuttar ur deras 30-åriga karriär spelas. Under jubel och applåder sparkar de igång med On Your Knees. Blackie ser ut som han alltid har gjort, håret tuperat till önskat fluff, om än mindre fluff än för trettio år sen. (Han och Alice Cooper går nog till samma frisör).
Även mockasinerna med fransar har fått följa med. Och i rösten finns det inget som avslöjar att han faktiskt och egentligen är en kamouflerad gubbe. Utan onödigt pladder river de loss med en av mina favoriter, The Torture Never Stops. Varför Blackie har bytt ut basen mot gitarr vet jag inte, men det spelar ingen roll. För han ser lika häftig ut i alla fall.
De får stående ovationer från hela salen. Blackie står tyst och stilla och blickar ut över publiken. Och flåsar i micken. ”Sweden, are you ready? I said are you READY? All I need is my love machine! Och I denna hitkavalkad rivs ännu en godbit av, L.O.V.E. Machine. ´
De flesta banden spara hitsen till sist. Inte W.A.S.P. Detta är en hitkavalkad utan dess like. Och så kommer Wild Child. På monitorer kan man se videon, där Blackie skuttar omkring i ovan nämnda mockasiner. Allsången är ett faktum, och folk som inte har stålpats börjar allt eftersom leta sig ner till golvet från läktaren.
Gåshuden på mina armar är ett faktum när min absoluta älsklingslåt Sleeping In The Fire spelas. På monitorerna får vi sen se Malcolm X s tal och Blackie står ensam på scenen i ett vackert , dovt ljus och inleder Headless Children. I Wanna Be Somebody är väl ändå allsångernas allsångslåt? Hela salen står upp. Underbart. Och mäktigt.
Sedan är det dags för Crimson Idol-delen. Vi får höra Titanic Overture medans bandet går och pudrar näsorna och vattnar struparna. På grund av pressläggning hinner jag inte skriva mer än så. Men jag vill avsluta med att säga att W.A.S.P. är Blackie Lawless. Han är kung!