Vrakletare blev utan napp

Fram och tillbaka, fram och tillbaka, timme ut och timme in. Jens Lindström säger att en vrakletares främsta egenskaper ska vara systematik och tålamod.
Bilderna på havsbotten i Brändöfjärden rullar sakta fram. Till största delen ser det plant ut som ett salsgolv. Då och då syns svarta lite större punkter på skärmen.
- Stenar, säger Jens Lindström.
Sonarskanning
Det var för ett par veckor sedan som fiskaren Janne Holm fick ett stort ankare i sin fisketrål. Experter som tittat på ankaret anser att det kan vara från slutet av 1600-talet.
För att kontrollera om det finns något vrak på den plats där ankaret fastnade i fisketrålen gjordes på måndagen en sonarskanning av området.
Jens Lindström var den som ansvarade för skanningen, som utförs med en så kallad sonarfisk. Det ser ut som en liten missil som med en kabel är fäst vid fartyget. Genom kabeln går data till en dator ombord och där kan man se en skuggbild av botten under båten. Sonarfisken släpas efter båten cirka fyra meter över botten.
Vi åker fram och tillbaka över fjärden mellan Likskär och Vitfågelskär. Tekniken fungerar som ett ekolod ungefär och det är ljudpulser som bildar bilden av botten.
Fartyg med mjöl
Små röda fyrkanter på sjökortet i datorn visar tidigare "nätfastnor", bland annat en där ett fartyg med mjöl förliste på 1950-talet.
Ann-Christin Burman är tillförordnad länsantikvarie vid länsstyrelsen och den som beställt sonarskanningen.
- Vi har inte så många ärenden av den här typen. Sonarskanning är ju inget vi har tillgång till i vanliga fall. Det vore ju roligt om vi kunde hitta en vrakplats, säger hon.
Enligt Lindström finns i Norrland en stor potential att hitta välbevarade vrak. Här trivs inte skeppsmasken och dessutom är salthalten i Östersjön bra för att bevara vrak.
När positionen där ankaret hittats passeras stiger spänningen i båten. Alla som ryms flockas kring datorskärmen där bilden på botten sakta rullar fram - men inget som kan likna ett fartyg.
När vi åkt ännu en bit bort händer plötsligt något.
- Det där ser spännande ut. Den har formen av en båt, säger Lindström och pekar på er avlång fläck på botten.
Vid en noggrannare kontroll så konstaterar Lindström att det nog finns en naturlig förklaring till de svarta båtliknande punkterna i bilden.
Hög spagetti
Han visar på bilder från tidigare sonarskanningar.
- Så där, som en hög spagetti, skulle nog ett vrak i de här vattnet se ut. Det skulle vara utsmetat av väder och vind, säger han.
Under dagen skannas Brändöfjärdens tre gånger två kilometer av - utan något vrakfynd.
- Lite besviken är jag allt, det är alltid kul att hittat något, säger Lindström
Hon konstaterar att ankaret som legat några veckor på landbacken redan har börjat förstöras. Stora sjok av rost färgar marken under det.
- Det här är då inte ek. Det ser ut som furu, säger han efter en koll på stocken.
Om man hittar ett vrak som ankaret tillhört kommer länsstyrelsen att sänka ankaret tillbaka dit. Ska ankaret ligga på land måste det konserveras, en kostsam historia.
- Varför inte sänka det på en plats där sportdykare kan titta på det. Då kommer det i alla fall till glädje för någon, säger han.

Vrakletare blev utan napp

Han har ett lite udda jobb, Jens Lindström intendent vid Sjöhistoriska museet.Det är inte alla som har "vrakletare"i arbetsbeskrivningen. I går blev det dock inget napp när delar av Brändöfjärden söktes av.