När slutar man drömma om att bli något stort i framtiden? Någon som gör skillnad, räddar liv, vinner OS-guld och fyller Wembley. När blir drömmen bara en dröm – och inte en plan?
För mig skedde det någonstans kring 30-strecket tror jag. Plötsligt var jag i den åldern jag skulle vara i när jag uppfyllde mina storslagna planer. Det var då jag ska skulle föra fotbollslandslaget till ett VM-guld tack vare min fenomenala teknik och briljanta spelsinne. Eller så skulle jag vinna minst en Oscar och skådisar som Meryl Streep och Robert De Niro skulle köa för att få jobba med mig.
Jag vet inte hur många gånger jag har hållit mitt tacktal framför spegeln. Stående ovationer självfallet. Långa, rungande applåder som aldrig vill tystna. "Moa! Moa! Moa!"
Oavsett vilket skulle ju i alla fall Roxtwo Toppstation – bandet som jag min bästis startade när vi var typ tio, som en uppföljare på Roxette – vara ett ständigt återkommande nummer på MTV-galan.
Men vid 30 hände något. Plötsligt kändes det lite marigare allting och drömmarna tedde sig allt mer som just drömmar. Nu när jag nästan är 40 har jag på något vuxet och tråkigt sätt insett att jag inte kommer att vinna varken VM-guld eller Oscarstatyetter.
Inte på riktigt i alla fall.
Men en sak ska ni ha jäkligt klart för er: Inget kan rubba min storslagna fantasi.
Tack och lov. För vad vore jag utan den.
Det är nytt år och precis som många andra har jag börjat träna. Vi snackar löppass, raska promenader och skidåkning. Jag är inte särskilt bra på något av detta, men jag har ett vapen för att orka.
När jag ger mig ut på Ormberget rent kroppsligt befinner jag mig på OS-banan i Pyeongchang mentalt. När jag går i mål utpumpad efter en seg 5,3:a spurtar jag samtidigt ner Marit Björgen efter tre friska mil på hög höjd i Sydkorea.
I min fantasi är jag ofta något av ett underbarn som blomstrat sent. Jag är en 38-årig östgöte som just insett vilken fantastisk talang hon är på skidor. Som får en sista minuten-biljett till ett stort mästerskap. Som vinner. Som får ta emot folkets jubel. Bragdguld och Jerringpris.
I min fantasi är jag alltid en hjälte.
Det är inte bara sportsliga framgångar jag röner när jag motionerar. Någon gång har jag svävat iväg till London, till området där Madonna har sitt hus. Där har jag sett hennes dotter sånär bli påkörd av en bil just innan jag har lyckats kasta mig i vägen och räddat livet på henne. Det slutar självfallet med att jag och en oerhört tacksam Madonna blir bästisar för alltid, att jag får fri tillgång till alla hennes konserter och lär känna Beyoncé och Jennifer Lawrence. Jag blir dessutom intervjuad av Oprah om min hjälteinsats vilket leder till ännu fler hyllningar och kändisfester.
Det händer ibland att mina egna påhitt ger mig gåshud där ute i spåret. Någon gång har jag till och med fått en tår i ögat. Kanske borde jag skämmas över det här, det låter ju faktiskt lite pinsamt nu när jag skriver ner orden på papper. Men när man nästan är 40 – det här faktiskt är en fördel med att bli äldre – så klarar man av att bjussa på sig själv.
Mitt riktiga liv är gött med charmig son, busig hund, trevlig sambo, fin villa och roligt jobb. Men det är bara i min fantasi som jag kan lyfta riktigt, riktigt högt.
I mitt inre kan jag fortfarande vinna Nobelpriset, bli stenrik författare och hitta lösningen som kan rädda klimatet. I mitt inre hoppar jag 2,10 i höjd, kallas för "nya Aretha" och håller brandtal på Golden Globe-galan.
Kanske är jag för gammal för att drömma om att bli något riktigt stort i framtiden. Men jag drömmer ändå. Varje dag.
Så är jag bästis med Madonna också.