Svenska kyrkans anställda kommer att synas på kyrkogårdar, kyrkor och kapell långa stunder under helgen för att ge stöd/samtala med dem som kommit för att minnas dem som dött
– Det har blivit allt viktigare och viktigare att tända ljus under allhelgonahelgen, säger Stefan Olofsson, präst i Luleå domkyrkoförsamling.
Den som har en grav på Örnäskyrkogården har hjälp erbjudits med att tänds ljus på grav eller i minneslund.
– Det finns ju de som helst enkelt inte vill gå ut när det är mörkt. Vi vill hjälpa till på det här sättet, säger han och diakonen Marianne Marklund, Nederluleå församling, flikar in att även hennes församling erbjudit den tjänsten mot betalning.
De liksom diakonen Ulrika Vedin, menar att det är viktigt att även barn får vara med, då även de har behov av att sörja.
– Det är viktigt att samtala om sorg, oavsett ålder. Allhelgona är familjehögtid, säger han och tillägger att barn ofta ställer ofta frågor kring döden. Att det ibland räcker med att möta dem, ge deras frågor plats och ta sig tid och resonera, säger han.
Marianne Marklund fortsätter:
– Vi har inte rätt att stänga ute barnen från sorgen, säger hon och betonar att sorg inte alltid behöver handla om döden, då livet är fyllt av sorger, från början till slut. Sorg hör till livet och är inte farligt utan vi måste lära oss att leva med den.
– Man ska inte heller vara rädd för att säga att man inte har svar på allt.
De liksom domkyrkoförsamlingens diakon Ulrika Vedin konstaterar att ingen kan svara på hur det blir, men att man kan säga hur man tror att det blir. Hon tillägger även att skolkyrkan kommer att finnas ute för att möta sörjande ungdomar.
För yngre kanske allhelgonafirandet inte är så högt prioriterat. I Gammelstad görs försök att ändra på det. Här får barn boken "Min kyrkogård". Dessutom finns chansen till änglajakt då ficklampa och reflex delas ut.
– Vi kommer att hänga änglar i träden på fredag. Barnen kan sedan lysa på dessa med sina ficklampor, säger Marianne Marklund som tillägger att ficklampor även finns att hämta i kapellet.
Hon pekar också att barn under pandemin inte alltid kunnat följa med på begravningar, att allhelgona kan vara ett bra tillfälle för dem att också få ta farväl.
I planeringsstadiet var det tänkt att frivilliga skulle hjälpa till med ljuständning men där fick församlingarna tänka om på grund av smittan, berättar Ulrika Vedin:
– Det blir personal som diakoner, präster och pedagoger i stället, säger hon och berättar att Ljusets kapell kommer att hålla öppet så besökare kan gå in och tända ljus, samtala eller få lite varm dryck i sig.
Även i Gammelstad håller församlingen öppet till Stillhetens kapell där namnen på alla som avlidit under året kommer att synas under fredag och lördag. Dessutom blir det minnesringning varje timme och på lördag bjuds det på musik.
Coronarestriktionerna gör att tid måste avsättas för att påminna besökarna om hygienregler och att hålla avstånd.
– Uppfinningsrikedomen har varit stor. I stället för en minnesgudstjänst i kyrkan på Örnäset blir det två, då taket för antalet deltagare ligger på 50. På söndag kommer domkyrkan att hålla öppet. När 50 personer är inne stänger vi och släpper på igen när någon går, berättar Stefan Olofsson.
Har ni fått reaktioner från 70+arna om lättnaderna för dem?
– Många av dem som levt isolerade har hört av sig. Mänskliga kontakter är viktiga, säger Ulrika Vedin och berättar om att digitala samtalsgrupper finns – men att det enligt henne inte är samma sak som att träffas öga mot öga.
Marianne Marklund har mött liknande reaktioner:
– De ensamma har många gånger blivit ännu mer ensamma, men det går ju att mötas utan att kramas.
Stefan Olofsson berättar om gudstjänstbesökare som saknar kyrkkaffet, för många enda tillfället att möta andra under veckan.
– Nya restriktioner skulle nog vara förödande, säger han samtidigt som han konstaterar att vi tvingats leva med coronan länge nu.
Han skulle gärna se fler barn i kyrkan. Och att de då inte bara ska sitta still och lyssna till vuxnas förhållningsregler.
– Man måste få röra sig i kyrkan, säger han och ser framför sig när de ritar och leker, tänder ljus och kanske till och med ringer i kyrkklockorna.
Klart är att alla tre och deras kollegor i församlingarna i Luleå går i väntans tider inför ett firande som dessutom krockar med Halloween.
– Man kan fira både ock, säger prästen Stefan Olofsson.