Vi vill inte ha lön för vårt arbete. Vi jobbar med det här så länge vi brinner för det, men när lågan falnar då lämnar vi vår plats innan vi förvandlas till aska.
Men vore det ändå inte på sin plats att man någon enda gång skulle visa att man bryr sig om oss som brinner, att vi blir tillfrågade, efterfrågade när kulturfrågor är på agendan. För vi inte bara brinner, vi består en enorm erfarenhet och kunskap.
Även idogt arbetande kulturtanter vill någon gång få bli sedda och respekterade. Vi vill inte vara gnällkärringar. Våra mål är högre ställda än så. Vi har inte heller några små handväskor med knäpplås att slåss med.
Varför inte börja med att bjuda på en kaffe med bulla och våga se oss i ögonen och fråga hur vi har det?!