En vårdag förra året startar en ny tung arbetsdag för fjortonåriga Zafaz Sultani i Afghanistans huvudstad Kabul. Han har fått jobb på ett stenhuggeri i staden som bland annat gör trappor. Han går till jobbet orolig eftersom hans storebror är borta sedan flera dagar tillbaka.
När han kommer hem får han ett telefonsamtal. Någon, han tror själv att det är talibaner, vill att han ska bära in en väska i den regeringsbyggnad han jobbar i. Först då släpps hans bror fri. Zafaz går till sin mamma och berättar att han sagt nej och de bestämmer att han ska fly. Till Sverige.
Några månader senare, efter många strapatser, börjar han i klass 9a på Bergsskolan i Luleå.
– Det var svårt. Mamma och jag kom överens att jag skulle ta kontakt med människosmugglare. Målet var Sverige. Det är så dåligt i Afghanistan och det är farligt att leva där. Nu vill jag bli polis här, säger han på bruten engelska. Han har haft turen att få en sexmånaderskurs i engelska arrangerade av FN-kontoret i Kabul.
– Men jag måste studera hårt nu. Det är lite svårt, de pratar svenska i skolan och jag kämpar för att lära mig språket. Jag försöker prata svenska, men när det blir för svårt löser jag problemen med engelska.
För två år sedan tog Luleå emot 14 asylsökande ensamkommande barn och ungdomar. 2015 var siffran 33. I år ska kommunen, om det behövs, ta emot 260 ensamkommande. Kontraktet ligger på 232 personer, men Migrationsverket kan om de behöver skriva kontrakt på ytterligare 50 platser. När platsen fylls får kommunen 1 900 kronor per dag. Det ska täcka kostnader för mat, boende och personal.
Kommunen har i dag sju boenden för ensamkommande. Den 23 öppnar det åttonde boendet, Hammarbacken, i Luleå där yngre ensamkommande ska bo..
Sammanlagt går det 0,6 till 0,8 i personal per barn, mycket på grund av dygnet-runt-verksamheten. På hotell Nordkalotten, där 90 platser finns, är personaltätheten något lägre eftersom man inte lagar maten själva.
Maarit Enbuske, chef på arbetsmarknadsförvaltningen, uppger att det varit stort intresse för arbetet med ensamkommande.
– Vi har på kort tid anställt 75 personer till boendena och nu har vi ungefär 100 personer som jobbar som handledare. Med tanke på hur snabbt vi har gjort det här har det gått mycket bra med rekryteringen, säger hon.
De anställda har mycket skiftande bakgrund.
– Det finns socionomer och barnskötare. Till och med en tidningsreporter, säger Maarit Enbuske.
Zafaz Sultani hälsar på Hassan Valizadan, 16, när han kommer in ett av de tidigare hotellrummen på hotell Nordkalotten. De samsas i korridorerna med 200 studenter. Rummet är dämpat med en mörk heltäckningsmatta och rödbetsade möbler och Hassan slår sig ner i en svart hörnsoffa. Några av rummen intill har lyxrenoverats med vita väggar, nya möbler och egen bastu, inför den framtida satsningen på hotellet. Men de står tomma tills vidare. Hassan har bara varit i Luleå två månader och han kom direkt från en gymnastiksal i Malmö där han sov två veckor på madrasser med andra flyktingar.
– När jag kom hit sa Migrationsverket att jag kanske bara fick stanna här en kort tid. Och jag sa, nej, snälla, låt mig vara kvar här. Det är så bra. Nu, när jag känner mig trygg här så är det så mycket lättare att lära sig, säger han.
Nya lagar gör det svårare att få stanna och Hassan är inte säker på att han kommer få bli svensk. Men han hoppas. Han vill stanna, bli elektriker och skapa sig ett nytt liv i Luleå. Föräldrarna är skilda och ingen anhörig kommer efter honom om han får uppehållstillstånd. Det svåraste med livet i Afghanistan var otryggheten. Den osäkra framtiden gjorde det svårt att lära sig och skaffa sig en utbildning.
– Vi måste få ett normalt liv. Det betyder allt. Man tänker hela tiden att man kan hamna i ett bombdåd, säger Zafaz Sultani.
– I Afghanistan börjar man jobba som liten, samtidigt som man går i skolan. Jag började tvätta bilar när jag var nio år. Det fungerar dåligt att lära sig då, samtidigt som bomber sprängs i närheten. Sedan är det stor skillnad på lärarna. Gör man fel slår de en. De säger åt en att man gör fel. Här förklarar de och säger att jag gör bra saker.
De har båda fått svenska bekanta. Men Hassan menar att det är svårt att få vänner.
– Det är ofta sådär att man säger hej och pratar i skolan. Men det är inte så nära. Jag måste först få språket. Det där får komma senare, säger han.
Hassan kom till Luleå mitt i en het debatt. I Överkalix ville föräldrar inte ha ett HVB-boende nära ortens skola. Massiva protester om att göra Grytnäs herrgård till ett boende väcktes. I Luleå hotades ett boende som fick bevakning. Ensamkommande pekades ut som skyldiga till sexuella övergrepp på en festival i Stockholm samt på flera badhus. Krav på jämställdhetsutbildning väcktes. Hassan kände själv misstänksamheten från svenskar runt omkring sig.
– Till exempel när jag står vid en busshållplats här i Luleå så kände att svenska tjejer och andra tittade på mig och tog ett steg bak. Men jag är ingen självmordsbombare! Vad är det som händer tänkte jag! säger han.
Samtidigt menar de att de måste anstränga sig för att passa in.
– Det är stora skillnader mellan kulturen i Sverige och Afghanistan. Vi måste lära oss kulturen här, säger Zafaz Sultani.
Hassan Valizadan brukar studera hur andra svenskar beter sig för att fånga upp skillnader.
– Det kan handla om att se hur folk hälsar på varandra. Hur man säger hej då. Allt sånt, för att fånga upp ord och känslor, säger han.
Hassans går in i sitt rum där de fåtaliga tillhörigheterna är prydligt uppställda på skrivbordet. Som de andra delar han det med en annan ensamkommande. Två Luleå hockey-flaggor hänger på väggen och tecknade svenska och afghanska flaggor på dörren. Livet är inrutat. Och både Hassan och Zafaz trivs med det. Hassan tränar brottning och fritiden och Zafaz boxning. Annars är det bara skolan som gäller. Hassan skrattar när han berättar om den fickpeng de får varje månad och han drar i sin vita tajta t-shirt.
– Jag har fått köpa second hand-kläder. Men svenskar verkar ha en annan kroppsform än mig, säger han och skrattar.
Efter skolan brukar Hassan tillsammans med några bekanta gå och drömma i Luleå affärer.
– Jag kan ta på mig en jacka och tänka att jag ska köpa den. Även om jag vet att det är omöjligt. Bara för att få känna känslan. I alla fall går det inte just nu. Men för mig ligger allt i den svenska regeringen händer just nu.