Redan i början av året meddelade SSAB att den nuvarande stålproduktionen i Luleå – med masugn och koksverk – fasas ut i och med ståljättens omställning till fossilfri produktion och ersätts med ett integrerat elektrostålverk med ljusbågsugn, minimills, valsverk och vidareförädling omkring år 2030 – 15 år tidigare än vad som tidigare hade kommunicerats.
En liknande process är igång i finska Brahestad och tillsammans handlar det om investeringar på omkring 45 miljarder kronor, varav Luleå står för mer än hälften.
Under torsdagen kallade SSAB till pressträff för att ta nästa steg och inleda samrådsprocessen i Luleå – och verkställande direktör Martin Lindqvist lovordade relationen till kommunen.
– Luleå har varit en samarbetspartner till SSAB i drygt 50 år och vi ska jobba tillsammans i minst 50 år till. Vår omställning handlar om att skapa en produkt som våra nuvarande och framtida kunder vill ha. Men det är också ett projekt som gör klimatnytta. När SSAB har ställt om har vi minskat de svenska koldioxidutsläppen med tio procent och de finska med sju procent.
Ända sedan det gemensamma Hybrit-projektet inleddes 2016 med LKAB och Vattenfall har SSAB fäst stor tilltro till den nya tekniken och fossilfria stålprodukterna.
– Under 2021 levererade vi det första fossilfria stålet till kund, Volvo constructions, som valsades i Oxelösund. Volvo valde att bygga en helt ny maskin, Tara, en dumper för gruvor som är helt autonom, elektrifierad och helt byggd i fossilfritt stål. Den lanserades i oktober 2021 inför 12 000 kunder online.
Lindqvist medger samtidigt att de initialt inte var förvissade om att de nya stålämnena skulle hålla tillräcklig kvalitet.
– Vi var först osäkra på stålegenskaperna, producerade på fossilfri järnsvamp, men nu kan vi konstatera att vi kan tillverka stål med samma excellenta kvalitet. Ett stort steg framåt. Genom detta tar vi inte bara bort koldioxidutsläppen utan kan också breda produktsortimentet och bli ännu starkare gentemot våra kunder – Volvo, Mercedes-Benz, Alfa Laval med flera.
Därför vill SSAB nu planera vidare för de världsunika nya produktionsanläggningarna i Luleå och Brahestad.
– Vi vill göra detta inom de kommande tio åren, allra helst före 2030. Vi ska bygga minimills – kompakta, högautomatiserade och elektrifierade anläggningar med elektrostålverk och valsverk.
Och av SSAB:s skisser framgår hur stor den nya industrianläggningen planeras att bli.
– Vi kallar det ”minimills” men från luften finns det inget som är ”mini” med detta. Tvärtom, vi talar om en otroligt stor anläggning, en och en halv kilometer lång totalt.
Med ljusbågsugnar, skänkugnar, vacuumtankar och stränggjutning som går direkt vidare till varm- och kallvalsning och annan vidareförädling sker enligt SSAB en stor effektivering i alla processled.
– Det som i dag kan ta uppemot två veckor att tillverka, från stränggjutning i Luleå och sen 90 mils transport till Borlänge, kan kapas till tre timmar. En enorm förändring i produktivitet. Vi får därmed mycket bättre energieffektivitet, slipper kyla ner och värma upp i alla processteg. Men det är också ett industrisystem med höga automations- och digitaliseringskrav.
Nuvarande Koksverket beräknas vara avvecklat och borta omkring 2030 samtidigt som hela den nya stålanläggningen ska byggas, vilket innebär en svår övergångsperiod under cirka ett år.
– Men vi gör det på en industriplats med fungerande infrastruktur redan i dag och med stort kunnande i bolaget, säger Lindqvist.
Den stora utmaningen annars, vid sidan av miljöprövningarna, är elbehoven. Martin Lindqvist konstaterar att grovplåtsproduktionen i Oxelösund har garanterats 230 kilovolt el i luftledningarna via energimarknadsinspektionen och att även utbyggnaden av anläggningen i finska Brahestad går fortare än processen i Luleå, med en produktion som kräver två terawattimmar årligen.
– Vi har löst tekniken i Luleå och har kunder som vill ha produkterna. Nu har vi bara en sak vi behöver hjälp med av samhället – att få tillräckligt med fossilfri el så fort som möjligt. I Oxelösund har det börjat lösa sig, så även i Brahestad, men i Luleå väntar vi fortfarande på besked när det gäller effekttilldelningen och när vi kan ha 400 kilovolt kabel på plats.
Detta betyder att Brahestad sannolikt har sin nya stålanläggning färdig först, vilket Martin Lindqvist beklagar.
– Av marknadsskäl hade vi velat börja med Luleå. Den konfiguration som finns här är den som passar bäst för våra kundbehov nu men tyvärr har vi inte el före 2030 i Luleå, vilket vi däremot kan ha i Brahestad.
– Jag hoppas att myndigheter och politiker nu inser behovet av att starta här, att vi i Sverige lär oss mer kring hur elen fördelas i Finland, utifrån ett samhällsnyttoperspektiv. Om detta sker, är min förhoppning att processen kan ske fortare i Luleå också, säger SSAB:s vd.
Martin Lindqvist har även tidigare uttryckt att han imponeras över hur långt Brahestad har kommit vad gäller elförsörjning, planarbete och ramverk för omställningen.
– De ser att ett av mänsklighetens stora problem är utsläppen av växthusgaser, vilket är en överordnad prioritering i Finland. Därför förstår de att det är bättre att använda elen för industrins omställning, än exempelvis för utländska datahallar.
Samtidigt arbetar Svenska kraftnät för att halvera ledtiderna vad gäller elektrifieringen av industrierna i norr ned till sju år, vilket bland annat gäller projekten Letsi-Svartbyn-Hertsön, men detta har hittills inte inneburit garantier för att SSAB ska klara elförsörjningen.
Svenska Kraftnät har också uttryckt att de endast täcker cirka 20 procent av alla förfrågningar kring elbehoven i norra Sverige och att SSAB står längre bak i kön än exempelvis LKAB:s Hybritprojekt och Northvolt i Skellefteå, vilket bekymrar Martin Lindqvist.
Var sitter det fast?
– I de processer och kösystem som Sverige har utvecklat. Vi har utvecklat en världsledande teknik och har kunder som vill ha våra produkter. Nu måste vi få hjälp av samhälle och myndigheter att få el så fort som möjligt på plats.
Vilka krav ställer du gentemot regeringen och politiken?
– Jag vädjar om samsyn i frågan, och att vi kan dela visionerna. ”Lilla” SSAB kanske inte spelar någon roll men ytterst handlar det om Sveriges och hela Europas konkurrenskraft – om Volvo, Alva Laval, Mercedes-Benz.
Vilka kraftslag ser ni som avgörande för att SSAB:s omställning till fossilfri produktion ska fungera?
– Det absolut nödvändigaste är fossilfri el. Hur den sedan produceras spelar mindre roll. Det handlar om en kombination av vattenkraft, vind och kärnkraft.
Förutsätter SSAB:s omställning kärnkraft i norra Sverige?
– Nej. Det är klart att planerbar kraft underlättar, som vattenkraft. Dessutom har vi redan byggt en storskalig pilotanläggning för vätgaslagring i Luleå, som så här långt har varit väldigt framgångsrik.
Enligt den nya regeringen och Tidöavtalet ska Sverige på sikt bli ett samlat elprisområde, vilket forskare varnar för kan innebära närmast en dubblering av elpriserna i norr. Hur påverkar detta SSAB:s omställning i Luleå?
– Jag har ingen uppfattning, är inte insatt i den frågan. Det viktiga för oss nu är att vi fortsätter att bygga ut fossilfri kraftgenerering i Sverige för både industrin, transportsektorn och hela klimatomställningen som kräver en tillräcklig elproduktion.
Borde regeringen påskynda processerna i södra Sverige där exempelvis sju stora havsbaserade vindkraftprojekt har gått i stå?
– Alla processer kring kraftgenerering behöver påskyndas nu, oavsett om det är vindkraft eller annat.
Vilka besked inväntar du från regeringen och Svenska kraftnät?
– Vi vill ha besked om att SSAB får tillgång till el och effekt i god tid före 2030, det är mitt drömscenario. Vi har utvecklats tekniken, har kunderna på plats. Vi kan, vi vill – men vi får inte.
Vad är risken om beskedet dröjer mer än så?
– Att vi inte får göra detta i tid och att vi får ännu större effekter på klimatet. För mig handlar också detta ytterst om Sveriges konkurrenskraft, det är den stora risken, säger Martin Lindqvist, vd för SSAB.