Med tanke på vilket utrymme skolan haft i det offentliga samtalet ekar åsikterna om förskolan märkligt tyst. Vi tar för givet att den är där när vi avslutar vår föräldraledighet. Att personalen kommer vara professionella, omhändertagande och ge våra små bästa tänkbara start på livet i utbildningsväsendet. Vi respekterar att de vill bli kallade pedagoger istället för fröken. Att ordet dagis ersatts av förskola. Men varför pratar de så mycket om barnets inlärning, det viktigaste är väl att barnen har det bra?
På en förskola i Luleå möter vi två förskolelärare. De kommer från olika generationer, men delar samma passion för yrket. På ena sidan bordet sitter Ann Strömshed som fyller 60 senare i höst. Hon började jobba i förskolan 1973 och har varit med hela vägen från Barnstugeutredning till dagens läroplan. Mittemot henne sitter Jon Elfving, 30 år gammal. Han tog sin förskolelärarexamen i höstas och jobbar nu sitt så kallade introduktionsår. Han har dock hunnit pröva på yrket under flera år, men då som outbildad springvikarie.
Den svenska barnomsorgen kan spåras till Alva Myrdal och hennes bok "Stadsbarn" som utkom 1935. Det var Sveriges första skrift om kollektivt ordnad barnomsorg. Med 68-generationens feministiska uppvaknade växte ett krav på kvinnors självbestämmande och rätten att tjäna egna pengar. Under 70-talet ökade således antalet barn inskrivna i någon form av barnomsorg radikalt. Det var en tid när svensk industri blomstrade och behovet av arbetskraft syntes outtömligt. Fabriksgolven fylldes av en generation kvinnor som ville lönearbeta och förutsättningen var att någon kunde ta hand om barnen.
- En stor skillnad på verksamheten då och nu är väl att på 70-talet började barnen på dagis när de var sex månader. Yrket handlade i första hand om omvårdnad på ett sätt det inte gör idag. Idag har vi en tunn och väldigt koncis läroplan som jag tycker ger bra stöd för vårt arbete, säger Ann.
Förskolans läroplan reviderades kraftigt 2010 och har idag ett tydligare fokus på lärprocesser och dokumentation av barnets inlärning. Jon menar att dokumentationen absolut är en hjälp i arbetet, men också tidskrävande.
- Vi är ju främst här för att vara med barnen, inte sitta inne på kontoret och skriva ut papper, säger han och fortsätter. Dokumentationen är till för att synliggöra lärandet, men det får inte ske på bekostnad av omsorgen. Att barnet känner trygghet på förskolan är en förutsättning för att lärandet skall kunna ske.
Bägge upplever att föräldrarna är positivt inställda till förskolans verksamhet, men att det ofta saknas kunskap om vad förskolans uppdrag egentligen är.
- Förskolan är ju en förutsättning för att föräldrarna skall kunna jobba, men att vi är en första viktig utpost i det livslånga lärandet tror jag inte de tänker på. Då kanske de fokuserar mer på att vi är ute med barnen då de själva sällan hinner med den biten, säger Ann.
För en tid sedan uppmärksammades att en man förgripit sig på närmare 30 barn. Mannen hade varit anställd på flera förskolor. Jon berättar att han inte påverkas nämnvärt av just den händelsen, men att han som man i förskolan ständigt tänker på att det finns dom som tittar snett och tycker att han gjort ett märkligt yrkesval.
Passionen för yrket hos de två förskollärarna går inte att ta miste på. Trots ökar arbetsbelastning och lägst lön i utbildningskedjan tänker Ann jobba så länge hon bara orkar. Även Jon ser framför sig ett långt yrkesliv
- Vi har ett spännande och stimulerande yrke. Vi är välutbildade yrkespersoner som har världens bästa jobb, avslutar Jon Elfving.