Det är bara något de tre medlemmarna får leva med. Att då och då och från vissa håll ses som en slags fruktsallad av ja, snygga, före detta Idol-deltagare. Som en grupp som i välkoreograferade shownummer sjunger till en förinspelad cd-skiva och nästan löjligt rättvist får ta exakt lika stor plats.
När NSD nöje når Erik Segerstedt sitter han i en bil några mil utanför Helsingborg. Och trots att hans kollegor förmodligen befinner sig på hyfsat höravstånd, sticker han inte under stol med att det stundtals kan vara förjävligt att vara tre.
- Vissa perioder har det varit jättejobbigt. Absolut. Jag menar, tre killar, tre egon som vill göra på ett visst sätt. Vi har gått igenom mycket och kommit ut helskinnade.
Vad då jobbigt?
- För mig var det ganska jobbigt direkt efter mitt soloprojekt. När det stannade av. Det var en egokick att stå ensam på scenen och sedan dela det på tre, ja... Men det är också jäkligt nyttigt.
Är det skillnad på EMD-Erik och bara Erik?
- Det var så länge sedan jag var ute själv och spelade. Det var direkt efter Idol (2006) och då var man ju en rookie. Så jag vet inte. Jag har lärt mig mycket genom EMD, man kan nog säga att vi har växt ihop lite grann. Men jag går inte in i en roll. Och styrkan är just att vi är tre soloartister som gått ihop. Vi frontar alla tre och löser liksom av varandra.
I torsdags inleddes konserthusturnén som ska ta dem genom i princip hela Sverige.
En turné som på många sätt skiljer sig från EMD:s tidigare spelningar. Dels spelar de för första gången instrumenten själva, dels är musiken lite annorlunda då det är gamla 90-talscovers från senaste skivan Rewind som framförs.
På repertoaren finns bland annat The Wannadies You and me song, Alanis Morissettes Ironic och Eagle-Eye Cherrys Save tonight.
- Jag har alltid nära till att sätta mig vid pianot. Jag brukar spela när vi har konserter. Men för de andra blir det lite nytt. Det känns i alla fall skönt att slippa sjunga till cd-skiva.
Är det här kanske lite mera du?
- Definitivt. Det är därför det är så jäkla kul. Jag trivs hela tiden. Jag gjorde ju en liknande turné 2007 själv, som soloartist och halva giget satt jag ned och spelade.
Men gamla 90-talscovers alltså, har du någon favorit?
- Ja, faktiskt. En liten doldis på skivan. This years love med David Gray. Den identifierar jag mig mest med. Mycket piano men också en otroligt vacker, fin låt. Jag har alltid gillat honom, säger Erik och fortsätter:
- Sedan gillar jag Coolios Gangsta´s paradise. Många kritiker hatar att vi har gjort just den. Och jag förstår vad de menar. Vi är ju så långt ifrån gangsterrap man kan komma.
Ni är uppvuxna till dessa låtar. Har du några minnen till någon speciell låt?
- Lemon tree. När den kom var jag helt galen. Vad kan jag ha varit, 10-11 år. Jag satt dag ut och dag in vid pianot. Och det var den första låten jag sjöng till. Det var nog då jag blev intresserad av att sjunga. Tidigare var mest piano för mig.
Du funderar inte vidare på solokarriären då?
- Absolut. Vi delar en studio tillsammans med två andra. Så alla fem har var sitt rum där vi sitter och skriver till oss själva och till EMD. Det blir mest demos för mig. Jag är inte så duktig att jag kan göra allt själv. Men jag kommer att släppa ett album när jag känner att jag har material jag är nöjd med. Det har jag inte ännu.
Lördag den 9 april gästar alltså Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo (EMD) Kulturens hus.