Margareta Sjöblom har i många år arbetat som psykolog, bland annat inom barnpsykiatrin, och har under åren funderat på vad som gör att människor tar sig igenom svåra motgångar i livet. Funderingarna ledde till att hon för drygt fem år sedan bestämde sig för att titta närmare på det som doktorand i ett forskningsprojekt där hon intervjuat 53 personer i åldrarna 9 – 91 år om händelser som påverkat dem i livet.
– Jag har länge varit intresserad av de här frågorna och jag kände att det var något som jag ville fördjupa mig mer i och kunskap om detta kan vara värdefullt för psykologer och andra som arbetar med människor. När jag började jobba som psykolog 1976 skulle man söka problem och bota det. Men jag kände redan från början att det var viktigt att hitta den egna styrkan hos personen. Vi har alla ett inre barn som vi bär med oss genom livet. Inte minst när jag intervjuar de äldre så berättar de ofta detaljerat om sina barndomsupplevelser och vad det haft för betydelse i livet.
Margareta Sjöblom konstaterar att erfarenheter från uppväxten kan vara på både gott och ont.
– Exempelvis berättade en kvinna att hon varit rädd för många saker i livet och var fast besluten att inte föra över sina rädslor på sina barn. En man berättade att han under kriget varit hemma och hjälpt sin mamma med arbetet på gården, och när pappan kom hem efter fem år så anmärkte han på allt vilket fick honom att bestämma sig för att aldrig bli sådan mot sina egna barn. Men han blev inte heller bitter för han såg att pappan också gett honom något bra, nämligen lärdomen att jobba hårt och aldrig ge upp, berättar Margareta Sjöblom.
I sin forskning har hon kunnat konstatera att även barnen har ett inre barn inom sig.
– Det är många som ifrågasätter det. Men jag har sett hur viktig leken är för att utvecklas. Barnen lekte stenåldern i flera månader efter att ha läst om det i skolan, och skapade olika roller för varandra. Leken var väldigt utvecklande, där lärarna fanns med som stöd i bakgrunden, men lät barnen i första hand lösa eventuella konflikter själva, berättar Margareta.
Margareta Sjöblom menar att det är viktigt för alla människor att ha någon som man har en djupare relation till.
– Ibland orkar kanske inte föräldrarna vara goda förebilder men det kan räcka att det finns någon i barnets närhet som är god och kan ge en det man behöver. Det är viktigt även för vuxna. Vi behöver alla åtminstone en person som man står nära och kan anförtro sig till. Syskon är ofta de i ens liv som man har den längsta relationen med.
Mycket på grund av modern teknik har det naturliga berättandet gått förlorat vilket gör det svårare att knyta djupare kontakter.
– Jag tror det beror på att vi idag är mer individualister och sitter med våra paddor. När de inte fanns var berättandet en naturlig del i hemmet och hade betydelse för att knyta samman människor mer och det blir lättare att prata om andra, svårare saker.
Har något förvånat dig under arbetets gång?– Ja att så många av de äldre kunde berätta så detaljerat om vad de varit med om. Det har också fascinerat mig att människan är så duktig att göra något bra av något dåligt som hänt dem utan att bli bitter, berättar hon och konstaterar samtidigt att hon inte träffat svårt traumatiserade personer, då hade utfallet kunnat bli ett annat.
– Däremot har jag intervjuat många som vuxit upp under väldigt svåra förhållanden och kunnat vända till och fått ett gott liv. Exempelvis har flera födda på 30-talet vuxit upp svåra förhållanden som i många fall liknar det som asylsökande nu lever i.
Tillsammans med handledarna, professorerna Catrine Kostenius och Kerstin Öhrling, samt Lars Jacobsson neuropsykolog och lektor, vid Luleå tekniska universitet, drivs arbetet framåt med förhoppningen att disputera i början på nästa år.
Forskningen har redan väckt stort intresse. Professor Kerstin Öhrling har besökt flera föreningar och föreläst om ämnet.
– Det har varit uppskattade föreläsningar där människor känt igen sig. Det är också ett kvitto på att vi tolkat berättelserna rätt, konstaterar hon.
– I dag pratar man mycket om att sträva till hälsa, och då behöver man ta reda på vad det finns för resurser hos människor att sträva till hälsa och då knyter den här forskningen väldigt bra samman med det. Det handlar om att skapa relationer och mening i mänskliga möten, säger Lars Jacobsson.
Catrine Kostenius, professor i hälsovetenskap på LTU, ser många likheter med Margareta Sjöbloms forskning i sitt eget arbete där hon leder forskningen i Hälsoskolan i Norrbotten om samverkande hälsoarbete för barn och unga på Norrbottens kommuner.
– Alla människor har en inre kompetens när det gäller sin egen hälsa och det behöver man ha förståelse för och ta tillvara på i möten med människor, oavsett om man jobbar inom äldrevård, skola eller hälsovård.