"Vi är som vilken familj som helst"

Annica Eriksson jagar fyra-åriga Vilma som tagit sig en utflykt mot skogen intill familjens hus i Södra Sunderbyn, Luleå. När Annica kommer tillbaka har hon en tjej i famnen som genast tar kontakt med undertecknad och fotograferna.
- Man måste ha mer koll på henne här ute på gården. Hon sticker iväg på egna äventyr. För henne räcker det inte att man säger till en gång, utan man kanske måste säga hundra gånger.

Vilma har rosa skor och nagellack och vill gärna prova reporterns handväska. Samt låna lite av läppglanset som skimrar i rosa.
- Vår lilla prinsessa, visst är du det, säger pappa Lars Johan Rylander och hissar upp henne i luften till Vilmas förtjusning.
Lillebror Melvin busar på gården. Storebror Liam visar tricks på cykeln till Vilma och alla som vill se på.
- Vilma är inte bara mammas och pappas prinsessa, utan även Liam och Melvins. För syskonens del bekommer det dem inte att hon har down syndrom, det är ju Vilma, deras älskade syster, berättar Annica.
- Det som däremot är extra viktigt är att de får egen tid med oss ibland, eftersom att det ju tar lite extra tid med Vilma.

Inne i köket säger Annica att vardagen med tre barn från fem år och nedåt, varav ett med handikapp, kan vara arbetsam. Men Annica vill inte fokusera på att det kräver mer av föräldrarna att ha ansvar över ett barn med down syndrom.
- Att Vilma har down syndrom är ingen sorg, det är en glädje att ha henne. Jag känner mig speciellt utvald till ha blivit mamma till henne.
Hon berättar att det för Vilma tar lite längre tid att lära sig saker, och hon behöver mer stöd i till exempel talutvecklingen.
- Med rätt hjälp och stöd och tro på att hon kommer att klara saker så lär hon sig. Möter man Vilma på den utvecklingsnivån hon befinner sig på, så har hon inga svårigheter, ibland handlar det om att omgivningen har svårigheter att möta henne. Vilma har sällan svårigheter med omgivningen
Både Annica och Lars Johan säger att sedan Vilmas ankomst för fyra år sedan så har deras liv förändrats. Och det till det bättre. Som det i regel blir med tillökning i familjen.
- Man lär sig att uppskatta det lilla och enkla i livet i och med att vi fått Vilma. Att allt inte behöver vara komplicerat för att vara bra, säger Lars Johan.

Annica i sin tur berättar att hon ser vardagen på ett helt annat sätt än innan Vilmas födelse. Ingenting tas längre för givet. Det är nuet som är viktigt, framtiden vet man ingenting om.
- Det viktigt att komma ihåg att Vilma inte mår dåligt och har inte ont av sitt handikapp. Hon verkar nöjd med livet. Vi alla har mycket att lära oss av det.
Men visst har det varit svårt till en början för paret Annica och Lars Johan att få beskedet att de hade blivit föräldrar till ett barn med funktionshinder. När Vilma föddes förstod Annica snabbt att något inte stämde. Barnmorskans kroppsspråk signalerade också att något var annorlunda med babyn. Efter beskedet att flickan förmodligen hade down syndrom kom nästa chock. Vilma hade hjärtfel och det blev akut ambulansfärd för Vilmas del.
- Allt gick så himla fort. Vi hann inte njuta av vår lilla dotter som vi hade fått. Beskedet om att Vilma hade down syndrom togs emot med sorg och stor oro för framtiden, säger Annica.
- Men det var på grund av den okunskap jag hade. Första dygnen med Vilma befann jag mig i chock och tänkte inte klart. Jag såg mörkt på Vilmas och vår framtid.

Lars Johan i sin tur beskriver Vilmas födelse som att hamna i ett svart mentalt hål med enorm oro för Vilma.
Annica och Lars Johan fick mycket stöd i början och de minns speciellt en läkare. Efter samtal med honom började de se ljust på livet igen.
- Han sa att vi inte ska ta emot alla lappar sjukhuset erbjuder om down syndrom. Där står det bara allt negativt. Istället ska man fokusera på hur man har det idag, säger Lars Johan.

Skulle Annica möta ett nyblivet par till ett barn med down syndrom vore hennes budskap solklart. Allt ordnar sig. Det blir bra. För Annicas del har inte Vilmas down syndrom varit jobbigt, det som däremot varit tungt är att Vilma genomgick en stor hjärtoperation när hon var elva månader. Resultatet var gott och nu går hon på regelbundna kontroller. Inom några år kommer Vilma göra en mindre operation igen.
- Det som skiljer oss från andra tre-barns familjer är besöken på sjukhus och habiliteringen.

Annica funderar en stund;
- Men annars är vi nog som vilken småbarnsfamilj som helst.Vi har det så himla bra. Det är fullt ös i 110 procent från morgon till kväll. Man är aldrig sysslolös. Det är slitsamt och fantastiskt kul. Jag är glad varje dag över att jag fick så fina barn. Ser jag framåt tjugo år i tiden så ser jag att alla mina tre barn har arbete och bostad. Det finns bara möjligheter, säger hon.

"Vi är som vilken familj som helst"

Trebarns-familjen Eriksson Rylander lever som alla andra småbarnsfamiljer.Men de skiljer sig ändå från mängden.För de har Vilma, fyra år. Och hon har downs syndrom.