Många av oss kunde kallas idioter.
I antikens Aten använde de ordet ”idiotes”, från ”idios”, med betydelsen privat eller egen. Det stod för en privatman eller person utan yrkeskunskaper.
Begreppet användes för alla som, likt nutidens mobilpillande hemmasittare, inte vill engagera sig politiskt. I dåtidens demokrati var kravet att alla skulle göra sin politiska plikt, i folkförsamling eller domstol. De som smet undan ansvaret och bara ägnade sig åt det privata ansågs obildade och kallades ”idiotes”. Otaliga är de nutida motsvarigheterna.
Med åren fick ordet en annan innebörd när det spreds till andra språk, också svenskan. Idiot kom att betyda dum, imbecill, klen till förståndet. Det blev ett ofta hört skällsord.
På 1700-talet blev det även ett begrepp inom psykiatrin, bevarat ända till 1960-talet.
Föreningen för sinnesslöa barns vård lanserade 1868 beteckningen sinnesslö för det som vi i dag kallar funktionsnedsättning.
Samma år utkom också den första delen av romanen ”Idioten” av Fjodor Dostojevskij, initialt publicerad i tidskriften Russkij Vestnik 1868–1869.
Titelfiguren är Lev Nikolajevitj Mysjkin, eller furst Mysjkin, en 26-åring som återvänt till Ryssland efter några års vård i Schweiz. Återkommande epileptiska anfall gör honom slö och får honom att tappa minnet och förmågan till logiskt tänkande.
Det är därför folk ser honom som en idiot, vilket han bemöter med fungerande logik:
”Visserligen har jag en gång varit så sjuk, att jag då liknade en idiot, men nu kan jag väl inte vara en idiot, när jag själv förstår, att man håller mig för idiot?”
I Sankt Petersburg söker han upp det han tror kan vara släktingar. Han är en oskuldsfull i behov av goda och snälla människor. Kroppsligt är han klen men själsligt stark tack vare sin naiva idealism och rättrådiga uppriktighet. Han skyr ondska, men förkunnar gärna försoning och människohjärtats renhet.
Fjodor Mihailovitj Dostojevskij ville med furst Mysjkin skapa en ”fullkomligt god människa”. Som författare lägger han sina profetiska tankar i munnen på den mannen, som inte vet allt, men förstår det mesta och hävdar att skönheten ska frälsa världen.
Dostojevskij var själv epileptiker. Som ung blev han officer, men efter att ha rört sig i revolutionära kretsar dömdes han till döden. Han benådades på avrättningsplatsen och skickades som straffånge till Sibirien. När han återvände efter tio år bodde han i Sankt Petersburg och periodvis i Tyskland, Schweiz och Italien.
Innan han avled, blott 59 år, hade han hunnit skapa storverken ”Brott och straff”, ”Onda andar”, ”dioten” och ”Bröderna Karamazov”.
Att möta ”Idioten” på nytt väcker blandade känslor. Första halvan av den pratiga romanen är fylld av repliker som gestalterna skriker fram, störande och föga nyanserat. Dessutom är romanen ett typiskt exempel på Dostojevskijs sätt att skriva omständligt och utdraget, för att få det att likna livet.
Samtidigt är det en tidlös påminnelse om att vi är många som förtjänar att kallas idioter.