Lyssna nu! Det här är viktigt. Din mamma. Du har henne att tacka för så mycket. Hon bar dig till livet. Även om du aldrig bad om att få bli inhyst på hennes hotell så levde du där, under hennes hjärta, i flera hundra dagar.
I väntan på dig stod hon ut med hur du, hårt sparkande mot revbenen, krävde mer och mer utrymme. Trötthet, hormonkrig och smärta medan kroppen tänjdes ut till oigenkännlighet. Sedan födde hon dig till världen. Tråcklades ihop, blödde, läkte och grät medan du för ditt liv klamrade dig fast vid hennes såriga bröstvårtor.
I månader kämpade hon för att överleva dagar följda av nätter då du väckte henne. Och väckte henne igen.
Som en hök vakade hon över din bädd då feberkramper red din kropp. Hon oroade sig. Bar dig. Tröstade. Vaggade. Lät dig gnida din snoriga näsa mot hennes rentvättade tröjärm.
När andra sov dansade hon kind mot kind med dig för att hjälpa dig till ro. Hon bajsade och tvättade håret blixtsnabbt inför sittande publik. Bände loss dina fingrar när de grävt sig in i hårfästet vid tinningarna, där det gör som ondast att bli luggad. Med dig på höften lagade hon mat, som hon väntade med att äta tills hon försäkrat sig om att du blev mätt. När ni var åtskilda undrade hon om allvädersstövlarna blivit för trånga och om du frös om händerna. Hänfört studerade hon ditt ansikte när du sov. Grät för att hon ville mer än hon orkade. Lovade sig själv att krama hårdare och låta mindre arg på rösten nästa dag. Jag tror din mamma älskade dig sönder och samman.
På flera sätt lever jag i en jämställd relation. Vi delar på föräldraledighet och hämtningar. Han lagar fler middagar än jag och städar jämt. Tvättberget är mitt. Vi har separata bankkonton, hjälps åt att bereda utrymme för var och ens önskan om arbete utanför hemmet och respekterar varandras behov av att checka ut från familjeprojektet när kroppen måste djupandas. Lik förbannat bär jag en gnagande känsla av orättvisa. En skev fördelning av investerat känslokapital, som inga regeringsbeslut i världen kan ställa tillrätta.
Kvinnors bild av småbarnstiden är ofta samstämmig. Sömnbrist och konstant värnande om barnen genomsyrar allt. En känslomässig torktumlare utan stoppknapp. Aldrig har jag hört män beskriva den emotionella delen av föräldraskapet på samma sätt. Mina barns far medger ogenerat att han utan inre stridigheter går ut genom dörren och tillfälligt stänger av sitt ansvar som pappa till två. En vecka efter hemkomsten från BB åkte han på bastukväll med polarna. När barnen var ett par månader gamla reste han till andra sidan jorden. Trots att han aldrig skulle hindra mig från att göra detsamma finns det i detta en djup orättvisa.
Mitt ensamhetsbehov och min frihetstörst har inte förändrats sedan jag blev förälder. Jag söker mig också bortåt, utåt. Men sällan utan barnen i tankarna. Död och förruttnelse åt förlegade modersideal, men hur jag än gör är mitt ego alltid underordnat omsorgen om mina ungar. Därvidlag är vårt jämställda förhållande inte jämlikt. Dagliga tacksamhetsritualer tillägnade alla mödrar vore fullt rimliga.
I samma sekund som min nyfödda bebis lades mot mitt hjärta stabiliserades alla värden.
– Jag får gåshud varje gång det händer, sa sjuksköterskan med blicken vänd mot skärmen.
Syrgasmasken togs bort. Min son andades med mig. Vi andades varandra. Från och med det ögonblicket var jag hans för evigt.