"Jag kommer inte ge upp. Han är 24 år, han har hela livet framför sig", säger Veronica Pettersson.
Veronica Petterssons son Johannes, som egentligen heter något annat, har adhd och ligger inom autismspektrat.
– Han ser inte världen på samma sätt som vi andra. Han förstår inte alltid människors sociala koder och har extremt mycket ångest, berättar Veronica Pettersson.
Hans uppväxt var svår. Det var inte många vuxna som klarade av att hantera Johannes utbrott, vid 16 års ålder hamnade han på institution där han skulle komma att tillbringa fem år.
– De satte honom där. Han var så utåtagerande, jag klarade inte av att hantera honom hemma, det gick inte. Under fem år slussades han runt på SiS-hem. När han fyllde 21 släpptes han ut, säger hon.
– Men efter fem år på institution och med ett så fruktansvärt dåligt mående som han har, så tog han till droger i princip direkt.
Missbruket eskalerade och så höll det på i tre år.
– Fram till april i år då han gick in i en drogutlöst psykos. Han blev helt avstängd, det var som om han inte var där över huvud taget. Han kände sig jagad, drog ner persiennerna och lämnade inte lägenheten på två månader, säger Veronica.
Vid två tillfällen har familjen tvingats tillkalla polis på grund av att sonen gått bärsärk hemma.
– Första gången polisen kom hem till oss var de väldigt pedagogiska och förstod att de måste närma sig honom på ett psykologiskt sätt. Andra gången försökte polisen skjuta honom.
Veronica håller tillbaka tårarna men hennes röst spricker när hon tänker tillbaka på den fasansfulla dagen då hon trodde att hon förlorat sitt andra barn.
– De bad oss gå ut från lägenheten när de kom. Johannes hade tagit en kniv som han använt till att ta sönder inredningen med, men han skulle aldrig skada någon annan än sig själv. Ångesten i honom är så stark, han vet inte vart han ska ta vägen, det är som om han håller på explodera, säger hon.
Johannes hade sjunkit ihop på golvet när polisen kom.
– De drog vapen mot honom direkt och uppmanade honom att släppa kniven. Då blev han rädd och försökte fly ut genom balkongdörren. Han lämnade kniven innan han försökte springa därifrån, ändå avfyrade de ett skott mot honom. Men tack och lov missade det, säger Veronica.
Polisen anmälde Johannes för grovt hot mot tjänsteman i samband med händelsen, som ledde till åtal. Enligt åklagaren har Johannes gjort huggande rörelser mot polisen. Målet är ännu inte rättsligt prövat. Det inleddes också en särskild utredning mot polisen som sköt, den utredningen lades ner.
Förra veckan hoppade Johannes på bussen och åkte till en annan stad i ett försök att fly allt.
– När han kom fram slutade det med att han ringde SOS och blev hämtad med ambulans och så småningom hamnade han på psyk. Han vill så gärna få hjälp, men han får det inte.
– Det är många gånger han själv åkt till psykiatrin i Sunderbyn och bett att få komma in, han orkar inte med livet. De tar in honom, men lika fort skickar de ut honom igen, säger Veronica.
Veronica Petterssons största skräck är att förlora ytterligare ett barn.
Både hon och Johannes önskar att han ska få komma till ett behandlingshem där de använder sig av tolvstegsprogrammet.
– Jag vill inte att han hamnar på ett medicinskt behandlingshem, det var så jag förlorade min dotter.
Sandra var 23 år när hon dog för sex år sedan.
– Sandra ordinerades 14 tabletter per dag, som behandling mot hennes missbruk.
Även dottern låg inom autismspektrat. Hon hade dålig självkänsla och var besviken på vuxenvärlden.
– Hon började missbruka väldigt hastigt. Hon började med spice och blev beroende väldigt fort, berättar Veronica.
Sandra och en tjejkompis på behandlingshemmet åkte in till stan och bytte bort medicinerna de fått mot tyngre droger.
En vecka innan Sandra skulle skickas hem till Luleå hittade en annan patient henne livlös i fotändan på sängen.
– De hade kollat på film och Sandra hade tagit för mycket droger, hon dog av en överdos, säger Veronica.
Under hela Sandras liv var Veronicas största skräck att dottern skulle begå självmord.
– Hon var så destruktiv och kände sig så missförstådd. Det har blivit som en tröst för mig att Sandra inte behövde ta sitt liv nu, hon lämnade inga brev efter sig. Hon somnade in ovetandes om att hon aldrig skulle vakna igen, säger Veronica och stryker bort en tår från kinden.
Killen som hittade Sandra gick bort ett par månader senare i en olycka och hennes bästa tjejkompis hittades livlös i sin utslussningslägenhet.
– Den tjejen hamnade i koma och kom aldrig tillbaka efter det. Tre ungdomar på det behandlingshemmet fick sätta livet till den sommaren, säger Veronica.
Veronica hoppas att hennes berättelse ska stärka andra anhöriga, som befinner sig i samma situation.
Hon är fast besluten om att hennes son inte ska behöva gå samma öde till mötes.
– Det senaste jag hörde av socialförvaltningen var att vi ska avvakta, om det händer någon ny incident så får vi se. Vad ska behöva hända?
Hon har själv fått ta del av hans journaler från psykiatrin.
– De har skickat många orosanmälningar till socialtjänsten, för att inte tala om alla de anmälningar jag och min familj gjort. Han måste få hjälp! Han har inte ens en bostad och är hänvisad att gå i öppenvård där de inte tar drogtester, säger Veronica.
– Han har inte en chans att på egen hand hålla sig drogfri och inga verktyg för att hantera sin ångest. Nu säger socialtjänsten att det måste hända ytterligare något nytt för att de ska kunna sätta ett LVM på honom, men varför behövs det ett LVM när han vädjar om hjälp?
Raimo Roininen är verksamhetschef vid socialförvaltningen i Luleå, han ansvarar bland annat för öppenvården. Enligt honom finns det inget entydigt svar på vad som krävs för att beviljas en behandling av socialförvaltningen.
– Alla har rätt att ansöka, då inleds en utredning för att bedöma vårdbehovet och den enskilde får ett beslut. Utredningens syfte är att fastställa vårdbehovet, är man inte nöjd med beslutet har man rätt att överklaga, säger Raimo Roininen.
Han menar att vissa fall är komplexa och att situationen kan förändras snabbt.
– När situationen förändras, och det inkommer nya orosanmälningar efter nya incidenter, så ska det göras nya bedömningar i ärendet, säger Roininen.
Han förklarar att utredningar kan inledas av olika skäl.
– Alla stödinsatser ska alltid grunda sig i den enskildes behov, som har utretts av socialtjänsten. När det sedan tillkommer orosanmälningar och frågan om LVM väcks, så börjar vi utreda om det finns behov av vård enligt LVM, säger Raimo Roininen.