Sverige åtnjuter den längsta freden av alla länder. Ändå ser Sverige ut som det gör. Fyrkantigt, rektangulärt. Betongvurmens våta dröm.
Vad gjorde svenska arkitekter och stadsplanerare med våra obombade städer – jo, de bombade dem med betonglådor.
På Facebook finns en grupp som heter Arkitektupproret med nära 23 000 medlemmar. I gruppen ges avskräckande exempel från orter runt om i vårt land. Men också positiva exempel från städer där det byggs i harmonisk stil, så att det nya korresponderar med omgivningens historia.
Fram med cykeln och dags för en tur runt i staden.
Luleå har historiskt en låg bebyggelse, med undantag av domkyrkan och vår tids vurm för höga hus. För ökat boende på stadshalvön krävs förvisso fler högre hus. Problemet är många gånger att integrera ny bebyggelse med den äldre.
Det råder en mindre byggboom i Luleå och det är bra. Ännu bättre vore om byggandet föregåtts och kombinerats med en diskussion: Vem tillhör staden? Javisst, det tar sin tid. Men frågan är om det inte räntar sig på sikt. Lex 1960- och 1970-talens rivningar av trähus i centrum – hus som i många fall ersattes av varuhus, parkeringshus och andra betonglådor.
Om ett hus kunde tala, kanske det skulle säga: Jag är inte endast en byggnad för byggnadens egen skull. Jag är här för att jag och den miljö jag finns i ska vara till för att människor ska känna sig hemma och trivas.
Men nu kan inte hus tala, varför min färd på cykeln gick hit:
l Frälsningsarmén (Köpmangatan) liknar exteriört en bunker. Möjligen finns botgöring interiört.
l Stationsgatan 14–16 och 20–24 tycks ha blivit drabbad av gula febern. På motsatt sida finns bland annat kvarteret Skatan med träbebyggelse. Det är som om de två sidornas bebyggelse har vänt varandra ryggen. De gula plåtklädda husen visar ändå hur stark tilltron är till ett visst stålföretag på orten. Kvarteret Skatan, där-emot, rotar sig i historien.
l Gångbron över Södra Hamnleden, kallad hel-röret, är en styggelse i plåt och tråkighet. Ett främmande inslag som inte anpassat sig till omgivande bebyggelse.
l Basketpalatset skyltar med ”Svenska mästare 2017”. I basket, ja. Sannerligen inte vad gäller samklang med en av stadens finaste byggnader – Pontusbadet.
l Kvarteret Räven, sett från Kungsgatan, ger prov på den ”hackighet” stadsbilden kan få – när idéer om stadens helhet saknas. Om ”hackighet” vore planerad brokighet kunde resultatet bli annat.
l Regionhuset, före detta landstingshuset, har länge tävlat med Rättscentrum om att vara två av Luleås fulaste hus. Båda har fått varsitt ansiktslyft, och här kan erkännas att Region-huset är vinnare bland de två.
l Till kategorin fula byggnader hör Coop Örnäset, vars baksida mot Svartö-vägen framstår som en förlaga till Trumps planerade mur mot Mexiko. Örnäsets sporthall är heller ingen fröjd för ögat.
Örnäsets sporthall, hallå! Jag saknar ord ända tills jag drar vidare och hamnar på Yrkesgatan 58–62. En lummig miljö som tycks få leva sitt liv. Fan vet hur det kan bli så grönt? Har en på gräsmattan märkligt placerad motorvärmarstolpe någon del i detta?
Jag avslutar min cykeltur genom att ta hemvägen genom det som ska bli Bohn-sackparken, en välkommen lunga. Det känns bra att rena sig efter allt det enahanda och arkitektoniskt föga lockande.
Jag skulle ville säga att jag älskar dig, Luleå. Vi har en bit att vandra. Känslorna finns, ja. Men du får banne mig spotta upp dig vad gäller arkitektur. Betong kan vi och har fått nog av.
Vem tillhör staden?